Våren är på språng och det är snart dags för de första häckningarna. För de allra flesta fågelarter i vårt land har honorna en strategi för sin reproduktion, nämligen att skaffa en hane, bygga bo, lägga ägg och föda upp sina ungar. Standardvarianten med andra ord. Men det finns alternativ. Hos många vadare lägger honorna ägg, ruvar kanske, men drar sedan söderut och lämnar resten till hanarna. Ett annat alternativ är att lägga ägg hos andra honor och därmed få ut maximalt med ungar utan att behöva ta det fulla ansvaret. Det kan röra sig om fullskalig parasitism, som att bara lägga ägg i andras bon, som göken. Eller att lägga några ägg i andra honors bo och dessutom lägga några ägg i ett eget bo.

Det är väl känt att knipan regelbundet lägger ägg i andra kniphonors bon, liksom staren och säkert fler arter utan att vi känner till det. Just knipan har varit föremål för en mer ingående studie i östra Finland mellan 1995 och 2022. Två faktorer visade sig vara viktiga för att förstå omfattningen av parasitismen, nämligen bopredation (huvudsakligen av mård), och datum för islossning. Mellan dessa år varierade antal parasiterade bon mellan 7.5 och 40 %, bopredationen varierade mellan 13 till 83 %, och datum för islossning mellan 21 april och 11 maj.

I 18 av 28 år fanns ett klart överskott på observerade par jämfört med antal häckande honor, och mellan sju och 56 % av honorna över åren hade inte ett eget bo. Parasitism är med andra ord vanligt vissa år, och inget udda fenomen. Hur går det då för dessa bon? Alldeles utmärkt visar det sig. Antalet uppätna ägg var lägre i parasiterade bon, antalet okläckta ägg var lägre och därmed var antalet ungar per bo högre i parasiterade bon.

Inte helt oväntat ökade andelen parasiterade bon ett år med hur hög predationen var året innan. Det fanns en koppling med datum för islossning så att parasiteringen ökade ju senare islossningen var. Detta sammantaget gjorde att ett år med hög predation året innan och en sen islossning medförde en hög andel parasiterade bon.

Vilka är då honorna som parasiterar på andra? Honor som kommer tidigt och inte hade sina bon uppätna året innan är de som är minst sannolika att parasitera på andra. Detta beror på att de antagligen har ett bra och skyddat bo, och om de är tidiga finns det helt enkelt inte speciellt många andra bon att parasitera på. Honor som miste sin kull året innan, och är sena, vinner däremot ganska mycket på att parasitera. De återvänder inte till den holk där de misslyckades förra året, och är de sena finns många honor att parasitera på. Det gör att vissa honor är uteslutande parasiter medan andra bara delvis är parasiter.

En vanlig förklaring till detta är det är brist på bohål som tvingar honorna att parasitera på andra. Det kan så vara i många fall, men i denna studie var andelen tomma holkar nästan alltid över 50 %, och som mest 78 %. Det fanns med andra gott om lediga holkar, men honorna valde att parasitera på andra istället.

Ett ytterligare argument för att parasitism är en aktiv strategi hos honorna visas i en studie på svenska västkusten där forskarna kontrollerade hur 14 olika honor la sina ägg. Med DNA-teknik kunde moderskapet fastställas på ungarna i ett antal bon. Tolv av de fjorton honorna började med att lägga ägg i andra bon innan de började sin egen kull. De flesta lade ungefär sex till sju ägg innan de lade ungefär lika många i sitt eget bo och som de sedan ruvade. Extremfallet var en hona som först lade 14 ägg hos andra, och efter det sju egna ägg som hon ruvade. Det betyder att hon tillbringade tre veckor med att lägga ägg, eftersom de lägger ett ägg om dagen. Men det visar också att det inte alls handlar om brist på bohål, utan en medveten strategi.

Att lägga många ägg och sedan ruva har sina risker och det gäller att minimera den tiden, samtidigt som det gäller att maximera antalet ägg. Det är känt att ägg som ligger länge utan att bli ruvade har en ökad risk för att inte kläcka alls. Om en hona vill lägga 21 ägg så tar det tre veckor innan de börjar ruvas, och det är en stor risk att de första inte kläcker alls. Att lägga dessa ägg hos andra är därför en bra strategi. Forskarna kunde via en matematisk modell visa att sprida sina ägg till andra honor är en bra strategi i det syftet; många ägg ger många ungar och liten risktagning vad gäller tiden.

Men varför går honorna med på att bli parasiterade? Det finns flera orsaker, den mest uppenbara är att de inte vet om att de blir parasiterade, eller att de inte kan skilja på egna och andras ägg. En annan orsak är att det måste finnas en kostnad att bli parasiterad för att det ska utvecklas motstrategier. Hos borymmare är den kostnaden liten eftersom det är endast ruvningen som är en kostnad men inte att leta mat till (för) många ungar som hos bostannare. Det är säkert därför boparasitism inom arten är som vanligast hos and- och hönsfåglar. Hos kniporna i Finland kom det ut fler ungar från en parasiterad kull, vilket gör att parasitism inte ens är en kostnad. Orsaken till detta kan vara utspädningseffekten. Om det ligger 12 ägg i ett bo och mården äter upp hälften, så är det en hög sannolikhet att några av de parasiterade klarar sig, liksom de egna äggen. Om det ligger sex egna ägg i ett bo och mården äter all är den kullen borta.

Hos rörhönan där runt 10 % av kullarna i genomsnitt runt två extra ägg, men upp till sex ägg, spelar tidpunkten för parasiteringen en stor roll. Om en hona lägger ett ägg i en annan honas bo innan hon lagt egna ägg eller bara lagt ett ägg så överges boet. Händer det senare, när kullen är större, eller under ruvningen accepteras ägget. Det tyder på att de kan räkna ut att det är något lurt innan de själva lagt ägg, men att det sedan blir för svårt och att de accepterar de främmande äggen.

Även hos staren förekommer det att honor lägger ägg i andras bon. I en holländsk studie låg andelen parasiterade bon på cirka 17 %, men med en mycket stor variation mellan åren. I nästan samtliga fall läggs ett extra ägg, och det förekommer att den parasiterande honan först kastar ut ett ägg innan hon lägger sitt eget. Här går det dock sämre för parasiterade bon med färre flygga ungar. Inte heller i detta fall går parasiteringen att förklara med brist på bohål. I en studie i Skåne var de parasiterande honorna sådana som inte själva häckade på traditionellt sätt utan uteslutande lade sina ägg i andras bon. Hos en art som staren spelar antalet ägg som sedan kläcker en stor roll eftersom det finns en begränsning i hur många ungar ett par kan föda upp. Hos staren finns en mycket stor variation vad gäller äggform, som varierar mellan honor men inte mellan honor. Det kan vara en anpassning till att känna igen egna och andras ägg för att på så sätt minimera risken för parasitism.

Boparasitism hos den egna arten är inte sällsynt, men den verkliga omfattningen kan vi bara gissa oss till. För att kunna avgöra detta krävs att ungarna i ett bo jämförs genetiskt med den hona som föder upp dem, och det kräver en hel del resurser. För den överväldigande mängden arter kommer det inte att ske, och vi kan därför inte veta hur vanligt det verkligen är.

En sak står dock helt klar. Det är inte frågan om något misstag från honornas sida, och i många fall inte heller ett resultat av att det är ont om boplatser. Som studierna ovan klart visat är det en medveten strategi hos honorna, de vet vad de håller på med, och försöker göra det så smart som möjligt. Samtidigt försöker de i många fall att undvika att bli parasiterade, men det kräver så mycket mer att se skillnad på egna och andras ägg. Lösningen blir då att vakta sitt bo, men de kan inte göra det dygnet runt och därmed öppnar sig risken för parasitism. De kan överge sitt bo och starta ett nytt, men många arter har en kort period för häckning vilket gör att det är en riskfylld strategi. Det betyder att de parasiterande honorna har en fördel jämfört med de parasiterade honorna. Det är enklare att droppa ett ägg i någon annans bo i ett obevakat tillfälle, än att hålla koll på vilka ägg som inte hör till en kull.

Det händer att man ser honor som råkar i ordentligt slagsmål under häckningen. Kan det vara att en presumtiv parasit som blir upptäckt? Vem vet, men visst vore det roligt att veta bakgrunden.

Litteratur

Andersson, M. & Åhlund, M. 2012. Don’t put all your eggs in one nest: spread them and cut time at risk. American Naturalist 180: 354-363.

Lyon, BE. & Eadie, JM. 2008. Conspecific Brood parasitism in birds: a life-history perspective. Annual Review of Ecology, Evolution and Systematics 39: 343-363.

https://www.jstor.org/stable/30245167

Pilz, KM. med flera. 2005. Brood parasitic European starlings do not lay high-quality eggs. Behavioral Ecology 16: 507-513.

https://doi.org/10.1093/beheco/ari017

Pinxten, R med flera. 1991. Conspecific nest parasitism in the European starling. Ardea 79: 15-30.

https://ardea.nou.nu/ardea_show_article.php?nr=299

Pöysä, H. 2024. Nets predation and climate change as drivers of alternative reproductive tactics in a migratory species. Journal of Avian Biology 2024:e03218.

https://doi.org/10.1111/jav.03218

Rae, SBM. 1995. Temporal variation in responses to intraspecific brrod parasitism in the moorhen. Animal Behaviour 49: 1073-1088.

 

 

 

 

 

Visningar: 217