Fågelskådare världen över njuter av fåglar och deras färgprakt, och färgglada fåglar har under århundraden varit populära att hålla i bur för sin skönhet. Skönheten ligger i betraktarens ögon heter det ju, och när det gäller fåglar gäller det mer än vi kan ana. Hur fåglarna får sina färger vet vi en hel del om, en nyligen utkommen bok Magnus Ullman är ett exempel för den som vill veta mera. Men hur ser fåglarna färgerna egentligen? Ser dom sin färgprakt på det sätt vi ser den? Värt att titta närmare på.

Det hela började med att en av mina doktorander, den dessvärre bortgångne Anders Ödeen började titta lite närmare på det här med fåglar och deras färg. Nu var det inte hans avhandlingsämne, men en idé-spruta som Anders kunde man inte stoppa. Han fick snabbt med sig andra doktorander på båten, inte heller de hade detta som avhandlingsarbete, även om en av dem presenterade till slut en avhandling om just fåglars färgseende. Att studera hur fåglar ser färg har historiskt sett varit tekniskt synnerligen komplicerat och inneburit djurförsök som ingen ville upprepa, men med tanke på den snabba molekylära utvecklingen var det värt att försöka den vägen. Det skulle i så fall innebära att ett enkelt blodprov eller till och med museiprov kunde räcka för en analys. Och se, det gjorde det. De hittade snabbt ett sätt att få fram den gen, opsin, som kodar mot färgseende och kunde även se skillnader.

Det fanns redan då en kunskap om att fåglar kunde se UV, och det fanns rykten om att fåglarna ser helt annorlunda ut i UV. Detta måste ju testas. Sagt och gjort, en UV-lins lånades in och via en tur till museet fotograferades en lång rad fåglar. Men det fantastiska resultatet uteblev, så stor skillnad var det inte och några nya färgmönster synliga enbart i UV fanns inte. Men när de tittade på rödhaken blev en sak uppenbar. Till att börja med är inte rödhaken röd utan brun, ni kan ju jämföra med en färgkarta från en färgaffär. Men det som stack ut var att den bruna (röda) fläcken är UV-absorberande, så att i UV-ljus är den helt svart. De första våglängderna på morgonen är UV, som vi inte kan se. Det är därför vi tycker att fåglarna börjar sjunga när det är becksvart, för fåglarna är det hyfsat ljust. Rödhaken är en av de tidigaste arterna att börja sjunga på morgonen, det är inte för inte som den kallas tjäderklocka. Den sitter ofta ganska gömd när den sjunger på morgonen, och den bruna fläcken ser svart ut, vilket gör att den sjungande hanen är så dold den kan bli. Den bruna fläcken fungerar alltså som ett kamouflage!

Det har varit känt länge att fåglarna ser UV, men det är mer komplicerat än så. Fåglarna har fyra färgtoppar i sitt seende, medan vi har bara tre. Topparna är dessutom lite förskjutna gentemot varandra, fåglarnas och våra färgtoppar överlappar inte helt.  Där vi har en topp i det blå spektrumet (420-440 nanometer, nm), och två närliggande toppar i det gul-gröna spektrumet (534-555 respektive 564-580 nm), har rödhaken och de flesta andra tättingar en topp i det ultravioletta spekrumet (372 nm), en blå topp (451 m), en grön (540 nm) och en röd (613 nm). Känsligheten skiljer sig dessutom kraftigt. Hos en tätting är den relativa känsligheten mellan de fyra topparna 1: 1.9: 2.7: 2.7, det vill säga de är nästan tre gånger så känsliga för rött som för UV. Hos oss är det 1: 18: 20, det vill säga vi är 20 gånger känsligare för gult än för blått. Även om det inte bara en skarp topp utan det finns en spridning runt toppen, är det uppenbart att tättingarnas färgseende skiljer sig kraftigt från vårt färgseende. Där vi ser färger som en kombination av tre färger med fokus på gult och grönt, ser fåglarna en kombination av fyra färger med ett helt annat färgfokus. Hur ser då tättingarna färg? Det kan vi inte ens gissa eftersom det ligger utanför vår föreställningsvärld. Det enda vi kan säga med säkerhet är att de inte ser färg som vi ser färg.

När jag gick i högstadiet var vi tvungna att plocka tre liter lingon till skolbespisningen varje år. Ganska tråkigt, men det gick trots allt rätt fort. Utom för en klasskompis som tyckte det var en mardröm, han såg ju inte dessa lingon utan var tvungen att krypa runt i buskarna och hitta dem en och en. Vi andra fattade ingenting, lingon syns ju på 50 meters håll! Det visade sig sedan att han var röd-grön färgblind, vilket inte är ovanligt hos män. Men här har vi en illustration till problemet med fåglarnas syn, vi kunde inte föreställa oss en värld där man inte ser lingon, han kunde inte föreställa sig en värld där de lyser på långt håll. Vi uppfattar världen och dess färger utifrån den känslighet vi har för vissa färger och den kombination det ger. Fåglarna har en helt annan kombination och känslighet vilket gör att de ser världen i färger som vi inte ens kan drömma om.

Det kan ju betyda att när vi bedömer fåglarna efter deras färger och hur könen skiljer sig åt hos en art kanske vi är helt ute och cyklar. Det finns ingen brist på vetenskapliga artiklar där forskare har bedömt graden av skillnad mellan könen med avseende på färgmönster och fått fram olika samband med olika ekologiska faktorer. Om vi och fåglarna ser färg på helt olika sätt kan det ju betyda att dessa studier inte är mycket värda. Givetvis var det en uppenbar sak att testa. Resultatet var inte så illa som man skulle kunna tänka sig, men heller inte bra. Det här kunde man testa via olika avancerade matematiska modeller, och det mänskliga ögat såg skillnader på ett annat sätt än fågelögat hos 26 av 67 arter. Så även om vi var ganska bra på att se såsom fåglarna ser, så var det en hel del skillnad också, eller som författarna uttryckte det, en hel del var ”lost in translation”.

Då kommer vill en fråga som sysselsatt forskare under många decennier, hur kan tättingar vara så färgglada när de har sparvhökar och andra rovfåglar omkring sig som gärna ta en blåmes till frukost. Man kan ana en paradox här, om man vill undvika att bli uppäten av en sparvhök borde man vara så osynlig så möjligt. Istället är fåglarna så synliga som möjligt. Hur går det ihop? En populär hypotes var att färgen fungerade som en signal till rovfåglarna att ”se på mig, jag är så färgglad därför att jag är av bättre kvalitet och kan överleva trots mina färger”, ett sorts handikapp som en signal om kvalitet. Intresset för den hypotesen har varit blandat, en del väldigt förtjusta, medan andra, som jag själv, varit klart skeptiska. Å andra sidan hade vi skeptiker inget annat att komma med heller.

Genom att jämföra DNA-sekvenser från rovfåglar kunde man visa de har ett annat sätt att se färg än tättingarna, och detsamma gäller kråkfåglarna. Framförallt är de korta våglängderna förskjutna gentemot varandra. Det betyder att rovfåglar och kråkfåglar inte ser färgmönster på samma sätt som tättingarna. Färgerna hos tättingarna är signaler till andra tättingar, framförallt inom de enskilda arterna, men rovfåglarna missar detta. En sorts privat krypterad kommunikationskanal om så vill. Det betyder också att många av de hypoteser man fört fram för att förklara den uppenbara paradoxen kan avfärdas eftersom de bygger på ett felaktigt antagande om att alla fåglar ser färg på samma sätt. Paradoxen är inte en paradox när det kommer till kritan.

Ser man över alla fåglar är det troligt att de första fåglarna hade ett färgsystem som rovfåglarna. Men sedan har det skett förändringar mellan de två sättet att se färg åtminstone 14 gånger under fåglarnas evolution. Även om de flesta tättingar ser UV (ordningen Passerida), gör inte kråkorna det, ej heller paradisfåglarna. Däremot ser papegojorna färg som blåmesar och andra tättingar, liksom måsarna. Det intressanta är att det är en enda, mycket liten, gen som styr färgseendet. En gen består av en DNA-sträng med bokstäverna A, T, C, och G som kodar för olika aminosyror som sedan ger det protein som ger färgseende. Skillnaderna mellan de som ser UV och de andra är mycket liten, enbart en förändring från A till T på en position i genen gör allt. Det gör att förändringarna över tid inte är så märkvärdiga, några större genetiska förändringar är det inte alls fråga om. Däremot har det påtagliga ekologiska effekter, vilket gör att selektion för det ena eller det andra blir viktigt för en förändring, eller ett bibehållande.

Även om fåglarna uppfattar sina färger på ett sätt som vi inte kan föreställa oss, kan vi ju trots allt njuta av deras färger. Men dessa studier pekar på ett problem vi alltid måste vara vaksamma på, nämligen att vi ser vår biologiska värld helt och hållet med våra mänskliga ögon, och tror mer eller mindre undermedvetet att det är ”så det ser ut”. Här finns skäl att påminna om Strindbergs ord i ett Drömspel, nämligen att allt kanske inte är vad det ser ut att vara.

Litteratur

Håstad, Olle. 2003. Plumage Colours and the Eye of the Beholder: The Ecology of Colour and its Perception in Birds. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Science and Technology, ISSN 1104-232X ; 915. Sammanfattning nedladdningsbar.

Håstad O. Victorsson J & Ödeen A. 2005. Differences in color vision make passerines less conspicuous in the eyes of their predators. Proceedings of the National Academy of Sciences USA 102: 6391-6394.

Håstad, O. & Ödeen, A. 2008. Different ranking of avian colors predicted by modelling of retinal function in humans and birds. American Naturalist 171: 831-838.

Ödeen, A. & Håstad, O. 2003. Complex distribution of avian color vision systems revealed by sequencing the SWS1 Opsin from total DNA. Molecular Biology and Evolution 20: 855-861. OPEN ACCESS

Ödeen, A. med flera. 2011. Evolution of ultraviolet vision in the largest avian radiation – the passerines. BMC Evolutionary Biology 11: 313. OPEN ACCESS

Ödeen, A. & Håstad, O. 2013. The phylogenetic distribution of ultraviolet sensitivity in birds. BMC Evolutionary Biology 13: 36. OPEN ACCESS

 

Visningar: 246