Vid några tillfällen under de senaste decennierna har det dykt upp azurmesar i Sverige, vilket har tilldragit sig stor uppmärksamhet hos skådare från när och fjärran. Inte så konstigt, dels är det en sällsynt fågel, och dels är den, i alla fall i mitt tycke, en rasande vacker fågel. Men debattens vågor går höga om huruvida det verkligen är ”äkta” azurmesar, eller hybrider, eller kanske bara blåmesar med avvikande fjäderdräkt.

För något år sedan gjordes en genetisk undersökning av de azurmesar som fanns tillhanda i olika musei-samlingar och det blev uppenbart att de azurmesar som setts i våra trakter har en hybridbakgrund. Antingen som rena hybrider, eller som hybrider som parat sig med en av föräldra-arterna. Huruvida dessa går att kryssa är upp till den enskilda skådaren, men rena azurmesar är de nog aldrig.

Den vanligaste bakgrunden till denna hybridisering är att i arternas utkanter är det ont om partners och istället för att sitta oparad, så parar fåglarna med det närmaste en artfrände som finns. Det vill säga med en individ från närbesläktad art. Går det så går det, är chansen en procent att det lyckas är det mycket bättre än att inte para sig alls. I detta fall verkar det som om blåmes-hanar parar sig med azurmes-honor. Vid hybridisering brukar det vara så att det kön som har olika köns-kromosomer, hos fåglar är det honorna, blir sterila, medan det andra könet har någon fertilitet beroende på hur nära släkt arterna är.

Hybridisering händer lite nu och då mellan olika närbesläktade arter. De flesta har väl sett gåshybrider i fält, där det är en intressant gissningslek vilka föräldrarna kan vara. Det finns en del gemensamma omständigheter när det gäller fågelhybridiseringar, så att det går att förutsäga mellan vilka par det kan ske.

Den ena omständigheten är i kanten på arternas utbredningsområden, eller där den ena arten är bra mycket mer sällsynt än den andra. Det verkar vara fallet med blåmesen och azurmesen. Ett annat exempel är större och mindre skrikörn i Estland och närliggande områden. Den större skrikörnen är sällsynt, medan den mindre är vanligare. Som idog estlandsskådare ser jag oftare mindre skrikörn än jag ser tornfalk. Hybridzonen har en bredd på 1700 km, vilket är mycket i dessa sammanhang. Hybrider mellan arterna är nu mycket vanligare än rena par av större skrikörn, och det är huvudsak större skrikörnshonor som parar sig med mindre skrikörnshanar. I Estland finns ytterst få hanar av den större skrikörnen och de honor som är kvar parar sig med mindre skrikörnshanar. Den större skrikörnen minskar på detta sätt och är snart ett minne blott i Estland.

Ett välkänt exempel är hybridiseringen mellan svartvit- och halsbandsflugsnappare. Halsbandaren är en nykomling till Öland och Gotland där den tränger ut den svartvita flugsnapparen. Hybrider dyker upp varje år, en honorna är sterila och de få hanar som producerar spermier är dessa inte normala. De föder upp ungar med honor från endera arten, men de är aldrig fäder till dessa ungar. Hybridiseringen underlättas av att svartvita hanar plockar upp delar av halsbandarens sång, men inte vice versa. Detta gör att sannolikheten att para sig med fel hona ökar dramatiskt eftersom halsbandshonorna väljer hanar som har en sång som mer eller mindre liknar halsbandaren. Bakgrunden är sannolikt att svartvita hanar är bra på att härma andra flugsnappare, men om de inte lärt sig skillnaden mellan arterna plockar de även upp delar från halsbandaren.

En annan omständighet är när två arter möts efter att ha varit åtskilda ett längre tag, till exempel på grund av inlandsisen. Många arter splittrades i två delar under den tiden, med en del som fann ett refugium i den östra delen av Medelhavet, och dels en annan som fanns i den västra delen. Med tiden har de utvecklat olika egenskaper så pass mycket att taxonomer kallat dem olika arter. Efter isens försvinnande har dessa arter spritt sig norrut och till slut träffas de och hybridisering kan bli resultatet. Vår härmsångare och polyglottsångaren är ett sådant exempel och de hybridiserar i en liten zon mellan Frankrike och Tyskland, inklusive Belgien. I delar där de två arterna inte finns tillsammans är sångerna tydligt olika. Om det finns en selektion mot hybrider borde man finna att arterna är mer olika när de finns i samma område än när de är skilda åt. Men här är det tvärtom, arterna har plockat upp element från varandra och på det sättet har sångerna blivit mer lika, snarare än mer olika.

För härmsångaren kan det vara en fördel att härma den andra arten för att på det sättet hävda revir gentemot polyglottsångaren. Å andra sidan är polyglotten mindre och kan ändå inte försvara sig mot härmsångaren. En troligare förklaring till konvergensen vad gäller sång kan dock finnas namnet härmsångare. Bägge arterna plockar ju upp delar av andra arters sång så det står härliga till, och det är ju en sport att i vårkvällarna identifiera alla arter de härmar. Att de skulle börja härma varandra är därför ingen större överraskning.

Ett liknande exempel är näktergal och sydnäktergal som hybridiserar i en smal zon från södra Danmark ner mot Ungern. Hybridiseringen är sällsynt, runt fyra procent, och verkar vara asymmetrisk där näktergalshonor parar sig med sydnäktergalshanar. Även här verkar det vara den mer sällsynta arten som hybridiserar, antagligen som en konsekvens av brist på lämpliga partners av den egna arten.

Samma sak gäller gråtrut och kaspisk trut som har en smal hybridzon i Polen, och där gråtrutshonor verkar vara mer benägna att hybridisera än kaspiska honor. Irisfärgen och färgen på ögonringen verkar vara betydelsefulla för parbildningen, men dessa egenskaper kan variera mellan individer på grund av hybridisering så att någon hundra-procentig åtskillnad inte uppnås. Hybriderna verkar dessutom vara fullt fertila.

När det gäller azurmesen och dess hybrider är det inte klart hur dessa ska urskiljas i fält även om första generationens hybrider är intermediära, så är inte återkorsningar det, och det blir därför näst intill ogörligt att veta om det är en ”äkta” azurmes eller en individ med hybrid-bakgrund. Detsamma gäller näktergalarna, där återkorsningar ligger nära den ena föräldra-arten. Ännu värre blir det med de hybrider av lövsångare som finns på Åland, när det östflyttande underarten som finns i Finland möter den västflyttande underarten som finns i Sverige. I handen kan man inte gärna se vart de ska flytta, och inte heller deras DNA.

Men detsamma gäller många arter. Det kanske finns fler hybrider som vi inte känner till. Det finns säkert även så kallade spökhybrider, det vill säga individer som har en släkthistoria av hybridisering men långt bak i tiden. De kan uppvisa lite avvikande drag som ett resultat av detta. Många har till exempel sett skogsgäss med en liten vit bläs. Är det ett resultat av en hybridhistoria bak i tiden? Vem vet?

Hybrider ställer till det om man vill räkna kryss. Det skämtas av och till om att hybrider ska räknas som två arter, eller som ett eget kryss. Det finns ju hybridarter, som den italienska sparven som är en hybrid mellan gråsparv och Spansk sparv, men som numera kör sitt eget race. Trutarna är inte lätta skilja åt i vilket fall som helst, och finns det hybrider med i spelet blir det sannerligen inte lättare. Att identifiera hybrider och återkorsningar är inte det lättaste och vi får nog leva i lycklig ovisshet vad gäller många skumma observationer.

Litteratur

Andersson JE med flera. 2024. A hybrid population of willow warblers in the Åland Archipelago. Journal of Ornithology 165: 835-840.

https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-024-02149-0

Gay, L. med flera. 2007. Molecular and morphological patterns of introgression between two large white-headed gull species in a zone of recent secondary contact. Molecular Ecology 16: 3215-3227.

Irestedt. M. med flera. 2023. A crowd-sourced genomic project to assess hybrid content in a rare avian vagrant (Azure tit Cyanistes cyanus Pallas). Avian Research 14: 100130.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2053716623000567

Qvarnström, A. med flera. 2006. Song similarity predicts hybridization in flycatchers, Journal of Evolutionary Biology 19: 1202-1209.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1420-9101.2006.01140.x

Secondi, J. med flera, 2003. Species-specific song convergence in a moving hybrid zone between two passerines. Biological Journal of the Linnean Society 80: 507-517.

Sottas, C. med flera. 2023. Patterns of hybridization in a secondary contact zone between two passerine species, the common nightingale Luscinia megarhynchos and the thrush nightingale Luscinia luscinia. Journal of Avian Biology 2023: e03061.

https://nsojournals.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jav.03061

Väli, Ü. Med flera. 2010. Widespread hybridization between the Greater Sotted Eagle Aquila clanga and the Lesser Spotted Eagle Aquila pomarina (Aves: Accipitriformes) in Europe. Biological Journal of the Linnean Society 100: 725-736.

Ålund, M. med flera. Low fertility of wild hybrid male flycatchers despite recent divergence. Biology Letters 9: 20130169.

 

 

 

 

 

 

Visningar: 164