I gamla fågelböcker finns en grupp som går under namnet rovfåglar, med hökar, örnar, gamar och falkar med mera. Idag med moderna molekylära tekniker vet vi att falkarna inte alls är släkt med de övriga rovfåglarna utan snarare med papegojor och tättingar. När det gäller gruppen ”gamar” är inte heller det en enhetlig grupp, utan består av tre grupper som inte är varandras närmaste släktingar.

I stort finns det tre grupper av vad vi kallar gamar. Den ena gruppen som består av lammgam, smutsgam och palmgam är närmast släkt med bivråken. Den andra gruppen består av gåsgam och liknande gamar och har som närmaste släktingar gycklarörnen och den svartbröstade ormörnen. Den gruppen i sin tur har som närmaste släktingar de övriga rovfåglarna, det vill säga örnar, vråkar med mera. De har grupperna hade en gemensam förfader för runt 20 miljoner år sedan. Den tredje gruppen är de gamar som finns i Nord och Sydamerika och är mycket avlägsna släktingar.

Fig 1. Smutsgam och lammgam är släktingar, och deras närmaste släkting är bivråken. Foto författaren.

Fig 2. Gåsgamen och den afrikanska vitryggade gamen är nära släktingar och deras närmaste släkting är gycklarörnen. Foto författaren.

Gruppen gam är med andra ord ingen grupp där alla har en gemensam anfader, utan en grupp formad av ett gemensamt sätt att leva. Det finns variation även där, från rena asätare som gåsgamen, till lammgamen med sitt märkliga sätt att äta ben, och palmgamen som äter frukt. Lammgam och smutsgam har fjädrar långt ner på benen, vilket inte gamarna i grupp två har. Lammgamen och smutsgamen har fjädrar på huvudet, men det saknas hos gåsgamen och dess släktingar.

Det här är ett exempel på konvergens inom djurvärlden, och det är ett tämligen vanligt fenomen. Det betyder att två arter, eller grupper, var för sig har utvecklat samma egenskaper så att de ytligt sett ser likadana ut även om de har helt olika evolutionära historia i övrigt. Det är ett resultat av att de lever på samma sätt, och äter samma föda. Det finns inte speciellt många lösningar på samma problem och med tiden utvecklas samma lösning för samma problem, oberoende av varandra.

Ett tydligt exempel är solfåglarna i Gamla världen och kolibrierna i den Nya världen, där näbben är lång och smal för att de ska kunna suga nektar ur blommor där nektarn är gömd lågt inne i blomman. Fröätare får tjocka näbbar för att kunna knäcka frön effektivt. En stor studie av den artrikaste gruppen av tättingar, tanagererna som huvudsakligen finns i Sydamerika har visat att konvergens vad gäller näbbform är vanligt. Arter som inte är nära släkt med varandra har oberoende av varandra utvecklat samma näbbform, huvudsakligen beroende på deras föda. Fröätare har tjocka näbbar, insektsätare smala, och så vidare.

Det behöver inte bara i kroppsform vi har konvergens. Ett känt exempel är den gulstrupiga piplärkan i Afrika och ängstrupialen i USA. Den ena är en piplärka och den andra är en trupial, mer släkt med finkar än med piplärkor. Likheten är slående, och de lever dessutom i samma miljö. Varför de konvergerat till denna färgdräkt är än så länge dunkelt.

Fig 3. Gulstrupig piplärka från Kenya och ängstrupial från USA. Piplärkan foto av författaren, ängstrupialen från Wikipedia.

Ett annat påtagligt exempel är näshornsfåglarna i Afrika och Asien, och tukanerna i Sydamerika. Eller alkor och pingviner, eller svalor och seglare. Listan kan göras lång. När forskare började jämföra alla arter utifrån deras anatomi, hittade man en hel del mönster. För arter som konvergerat var till exempel relationen mellan näbbform och kroppsstorlek ganska konstant, så att alla näshornsfåglar och tukaner har ungefär samma relation mellan näbb och kropp. Svalor och seglare har ungefär samma relation mellan benlängd och kroppstorlek och så vidare.

Fig 4. Sydlig gulnäbbstoko. Näshornsfåglarna i Afrika och Asien har en väldigt förutsägbar näbbform, och tukanerna i Sydamerika har samma form även om de inte alls är släkt med varandra.

Sett över alla fåglar så är den överväldigande delen av variation i form av storlek. Grovt sett är alla fåglar lika, bara större eller mindre varianter av varandra. Fast det är bara grovt sett, det finns ju uppenbarligen mer variation än så. En annan dimension av variation, om man bortser från storleksskillnader är näbbformen, som ju är intimt förknippad med vad de äter. Ytterligare en dimension handlar om relationen mellan stjärtlängd och näbbform. Totalt kunde forskarna visa att alla fåglar ryms i fyra dimensioner vad gäller kroppens utseende. Utifrån en kunskap om vilken nisch de lever i, går det ganska bra att räkna ut hur de ser ut, eftersom variationen i fåglarnas anatomi inte alls är oändlig utan ganska förutsägbar. Ska man söka föda i det yttersta grenverket kan man bara se ut på ett begränsat antal sätt, eller om man ska springa på marken och äta frön.

Det betyder att när olika fågelgrupper historiskt sett börjat exploatera nya födonischer kommer de att konvergera i anatomi med de arter som redan lever i samma nisch, oavsett var de befinner sig i världen. På det sättet får vi grupper som ytligt sett liknar varandra, men som på inget sätt är nära släkt med varandra. Fåglar kan inte se ut hur som helst, och fortfarande fungera i sin ekologiska nisch.

Mitt favoritexempel som relaterar till min egen forskning är finkarna. Näbbstorleken ökar tre och en halv gång för varje enhets ökning av kroppsstorleken. Det är det som gör skillnaden mellan en gråsiska och en stenknäck. Alla finkar ligger på exakt samma linje, vilket betyder att om man vet hur stor en fink är, så vet man dessutom hur näbben ser ut och vice versa. Sådana här samband kallas för allometriska och är mycket vanliga i naturen där arter är större eller mindre varianter av varandra. Vi kan inte se det så lätt eftersom, till exempel, ökningen av näbbstorleken är mycket större än ökningen av kroppsstorleken.

Det här betyder att även om vi har en mycket stor variation bland fåglarna är variationen till stor del förutsägbar. Större delen av variationen är i storlek, medan form är ofta ganska konservativt, och varierar huvudsakligen mellan större grupper men sällan inom grupperna. Det beror till stor del på att bara en viss form fungerar ekologiskt, som till exempel hos finkarna med deras speciella sätt att öppna frön. Eller kolibris och solfåglar som ska leta nektar i djupa blommor. Eller alkor och pingviner som ska simma under vatten på ett effektivt sätt.

Det betyder dock att när en form har evolverat så är det kört och all vidare evolution handlar om storlek. Ett mycket bra exempel är honungskryparna på Hawaii som har rosenfinkarna som sina närmaste släktingar. Men när de kom till Hawaii och dess mångfald av nya nischer utvecklades snabbt en rad olika näbbformer, från de klassiska fröätarna till arter med lång smal och böjd näbb för de som specialiserat sig på att suga nektar. Så långe det är en stabiliserande selektion för en viss näbbform finns den kvar, men släpper den kan vad som helst hända. Uppenbarligen.

Men även om den biologiska mångfalden i mångt och mycket är förutsägbar kan vi i alla fall njuta av den variation vi ser, i storlek, form, färg och läten.

Litteratur

Björklund, M. 1991. Patterns of morphological variation among cardueline finches (Fringilidae: Carduelinae). Biological Journal of the Linnean Society 43: 239-248.

Björklund, M. 1994. Processes generating macroevolutionary patterns morphological variation in birds: a simulation study. Journal of Evolutionary Biology 7: 727-742.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1046/j.1420-9101.1994.7060727.x

Demery, -J, & Burns, KJ. 2023. Widespread convergent morphological evolution within the largest family of songbirds. Evolution 77: 812-822.

https://academic.oup.com/evolut/article/77/3/812/6964980

Lerner, HRL. Med flera. 2011. Multilocus resolution of phylogeny and timescale in the extant adaptive radiation of Hawaiian honeycreepers. Current Biology 21: 1838-1844.

https://www.cell.com/current-biology/fulltext/S0960-9822(11)01078-5

Pigot, AL. Med flera. 2020. Macroevolutionary convergence connects morphological form to ecological function in birds. Nature Ecology & Evolution 4: 230-239.

Wink, M. med flera. 2026. What, if anything, is a vulture? Phylogeny and trait evolution in obligate avian scavengers. Journal of Ornithology

https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-025-02358-1

 

Visningar: 105