Det har väl knappast undgått någon att talltitan har minskat kraftigt de senaste decennierna. Numera finns den på svenska rödlistan som nära hotad, medan i Finland den klassas som hotad. I Finland var talltitan på 40-50-talen den fjärde vanligaste skogsfågeln med en uppskattad population på strax under två miljoner fåglar. Idag beräknas populationen till strax under fem hundra tusen fåglar, en minskning med över 75 %. De senaste åren har minskningen accelererat så den uppskattas nu till runt sex procent per år. Motsvarande siffror för Sverige finns inte, men nedgången är antagligen i samma storleksordning.

De finska siffrorna kommer från linjetaxeringar som alltid haft en stor roll bland finska ornitologer. Här i Sverige har jag genom åren fått samtal från äldre skådare, inklusive min far, om att det är så tyst i skogen numera. Problemet här att de fina läten dessa skogsmesar har är bland de första som drabbar hörseln med åldern, så det har varit svårt att bedöma detta på ett objektivt sätt. Detta gällde i allra högsta grad min far som slutade skåda med mig när han upptäckte att han bara hörde en liten del av allt jag hörde. Så det finns ett litet problem med bedömningarna här. Men när skådare som hör kungsfågel och de andra mesarna inte hör talltita så kan inte hörseln vara ett problem, utan det är ett reellt problem.

En snar slutsats är att det moderna skogsbruket har en roll i detta. Försvinner skogen försvinner även de fåglar som bor i skogen. Knappast en kontroversiell slutsats. Samtidigt har talltitans kompis i skogen, tofsmesen, inte rasat i antal på samma sätt. Så saker och ting är mer komplexa än så.

Talltitan gillar gamla barrskogar, men under häckningen vill de ha ett inslag av löv för att bygga bo som oftast är i gamla al- eller björkstubbar. Det har visat sig att talltitor som häckar nära ett hygge som har några få år på nacken lyckas bättre med häckningen med ökad överlevnad, och med större och tyngre ungar. Det beror på att tillgången på föda i den sly som alltid dyker upp några år efter en avverkning. En skillnad mellan talltitan och tofsmesen är att talltitan lyckas oftare med häckningen om det finns smågranar i undervegetationen men detta gäller inte för tofsmesen. Men effekten försvinner i takt med att det gallras och att barrskogen tar över, så efter något decennium har effekten nu vänt till att bli negativ. En närhet till yngre hyggen är med andra ord fördelaktigt för talltitorna under häckningen, dels för att hitta boplatser och dels för att hitta mat till ungarna.

Så detta kan inte vara skälet till den snabba nedgången utan vi får se vad som händer under andra tider på året. Talltitan lever i flockar med mellan tre och sex individer, och de bildar par redan under hösten inom gruppen. Dessa flockar försvarar ett gemensamt revir gentemot andra flockar. De hamstrar föda huvudsakligen i granar, och använder denna föda under vintern. Hos talltitan finns en tydlig effekt av hur mycket gran det finns och deras vinteröverlevnad, ju mer gran ju högre överlevnad. Detta samband finns dock inte hos tofsmesen. Tofsmesen är dominant över talltitan vilket gör att tofsmesen kan få en bättre tillgång till den hamstrade maten under vintern eftersom de lever i samma flockar och samma revir.

Det som händer när en del av gruppens revir försvinner är att reviret utökas rejält, och i många fall kommer att inkorporera mindre gynnsamma habitat som myrar och de småtallar som finns där. Det i sin tur innebär att de måste röra sig mer vilket kostar energi, och som utsätter dem mer för predatorer. Överlevanden har mycket riktigt gått ner de senaste åren.

Rent teoretiskt så är det så att om populationstillväxten är exakt 1 så populationen stabil, och varför ökar eller minskar. Om den är över 1 så ökar populationen och om den är mindre än 1 så minskar populationen. Hos de finska talltitorna har tillväxten under många år legat på 0.98, vilket innebär en minskande population. Om man räknar in alla demografiska faktorer som påverkar talltitans populationsutveckling, som häckningsframgång, spridning med mera, har de finska forskarna funnit att vinteröverlevnad står för hela 65 % av populationstillväxten. Det betyder att en minskning av överlevnaden har stora effekter på populationen.

Men det finns en ytterligare faktor som påverkar populationen negativt. Paren bildas under hösten inom samma flock, men det är klart att inte alla individer klarar vintern. Det gör att nya par kommer att bildas med individer från andra flockar. Eller att individer förblir oparade, och det gäller nästan undantagslöst hanar. Varje år är det runt tio procent av paren som inte häckar, och i två tredjedel av fallen är det nybildade par med en partner från en annan flock. Det verkar som om de vill ha en vinter tillsammans för att se om det kommer att fungera under häckningen. Är de osäkra på sin nya partner kan de helt enkelt låta bli att häcka. Det gynnar givetvis inte populationstillväxten.

Så en hypotes är att i takt med att reviren ökar och överlevnaden minskar så ökar andelen par med individer från olika flockar, och därmed en ökning av par som inte häckar ett givet år. Det här är en känd teoretisk effekt, nämligen Allee-effekten. Den säger att det finns ett positivt samband mellan populationsstorleken och häckningsframgången. Det gör att om det finns många partners att välja bland så går häckningen bättre. Men det har en baksida såtillvida att om tillgången på bra partners minskar så minskar även häckningsframgången. Kräsenhet har ett pris, kan man säga. Jag vet inte om detta gäller talltitan, men med tanke på deras beteende och sociala struktur så är arten en bra kandidat för en Allee-effekt.

Den drastiska nedgången av talltitan kan förklaras med en kombination av olika faktorer. En minskad andel gammelskog är en viktig del som gör att vinteröverlevnaden har minskat. Det i sin tur gör att andelen icke-häckande par ökar eftersom nybildade par från olika flockar har en mycket högre sannolikhet att inte häcka ett givet år. Under häckningen är förekomsten av smågranar viktig för talltitan men inte för tofsmesen, och gallringar är därför ett större problem för talltitan än för tofsmesen. En konkurrens mellan tofsmes och talltita om stubbar att bygga bo i är dessutom möjlig, eftersom tofsmesen startar sin häckning tidigare än talltitan. Om andelen lämpliga stubbar minskar drabbar det talltitan mer än det drabbar tofsmesen.

Allt detta tillsammans har lett att det tippat över för talltitan. De olika faktorerna samverkar så att tillväxten över tid går ner under den nivå de behöver för att bibehålla sin populationsstorlek. Och det är exakt det vi ser idag.

Litteratur

Eggers, S. & Low, M. 2014. Differential demographic responses of sympatric Parids to vegetation management in boreal forest. Forest Ecology and Management 319: 169-175.

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0378112714001145?via%3Dihub

Ekman, J. 1979. Coherence, composition and territories of winter social groups of the Willow tit Parus montanus and the Crested tit P. cristatus. Ornis Scandinavica 10: 56-68.

https://www.jstor.org/stable/3676345?origin=crossref&seq=1

Kumpula, S. med flera. 2023. Effects of forest management on the spatial distribution of the willow tit (Poecile montanus). Forest Ecology and Management 529: 120694.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0378112722006880?via%3Dihub

Kumpula, S. med flera. 2026. Reproductive success of three parid species in managed boreal forests. Journal of Avian Biology 2026: e03510.

https://nsojournals.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/jav.03510?af=R

Lehikoinen, A. med flera. 2024. Population collapse of a common forest passerine in northern Europe as a consequence of habitat loss and decreased adult survival. Forest Ecology and Management 572: 122283.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0378112724005954?via%3Dihub

Orell, M. med flera, 1994. To breed or not to breed: causes and implications of non-breeding habit in the willow tit Parus montanus. Oecologia 100. 339-346.

https://link.springer.com/article/10.1007/BF00316963

Siiczyk, C. med flera. 2003. Home range size of willow tits: a response to winter habitat loss. Oecologia 136: 635-642.

https://link.springer.com/article/10.1007/s00442-003-1256-x

 

 

Visningar: 342