Det fanns länge en syn på fåglar att de flesta tättingar var monogama utifrån observationen att det är en hane och en hona som sköter häckningen och matningen av ungar. Det var ett rimligt antagande utifrån den information man då hade. På 1980-talet började den bilden att krackelera och när olika DNA-tekniker utvecklades blev det klart att en del ungar i en kull inte hade samma far som de andra. Hos den svartvita flugsnapparen var det oftast grannen som var den extra genetiska pappan, och säkert också hos många andra arter. Idag hittar man kullar med blandade fäder hos i princip alla arter man studerar, så det är uppenbarligen ett vanligt förekommande fenomen. Det har därför fått en egen term, ”extra-pair paternity”, eller EPP.
Alla känner till gökens strategi att låta andra arter sköta häckningen åt dem. Det förekommer även inom en art att honor lägger ägg hos en annan hona som sedan föder upp denna extra unge utan att veta att det är hennes. Det har länge varit känt hos knipor, men det finns rapporter om detta från över 200 arter. Återigen är det i huvudsak baserat på DNA-analyser. Hos vissa arter varierar äggfärgen och fläckarna mellan individer så att man se att ett eller två ägg inte passar in. Stararna har en form på äggen som varierar kraftigt mellan honorna, från långsmala till helt klotrunda, så där är det lätt att se. Stararna själva verkar dock inte ha koll på detta.
I en studie av starar i Kanada, där den är introducerad fann man även en tredje variant. Det är honor i ett par som parar sig med en hane från ett annat par men lägger sitt ägg i hanens bo. I denna population fanns alltså fyra olika varianter; kullar där alla ungar är från ett par, kullar där en eller flera ungar har en annan far men samma mor, kullar där en eller flera ungar har helt andra föräldrar, och kullar där en eller flera ungar har samma far, men en del har en annan mor.
Alla dessa varianter var vanliga men varierade kraftigt över tiden. Andelen ungar som var helsyskon i en kull varierade mellan 16 och 60 % mellan åren, andelen ungar som var halvsyskon med olika fäder varierade mellan 7 och 29 %, andelen ungar från ett helt annat par varierade mellan 14 och 47 %, och andelen ungar med samma far med olika mödrar i samma kull varierade mellan 11 och 19 %. De olika varianterna var med andra ord inga tillfälliga misstag utan vanligt förekommande i populationen.
Faktum var att det var bara åtta procent av alla kullar över åren där alla ungar var helsyskon. Det var nästan lika vanligt med kullar där alla ungar hade en annan far än den som matade dem (fem procent), och kullar där alla ägg var lagda av en annan hona (fem procent), och kullar där alla ungar hade en annan mor (också fem procent). En intressant konsekvens av denna mix av föräldraskap var att ju med blandad en kull var, ju fler ungar blev flygga. Kullar av bara ett slag, oavsett vilket, fick ut ungefär än hälften så många ungar jämfört med de kullar där tre av de fyra varianterna av föräldraskap fanns på plats.
En normal kull av starar består med andra ord av diverse föräldrar, och inte bara de som faktiskt matar ungarna. Detta låter ju en aning märkligt, vad är visten med att föda upp andras ungar? Att låta andra föda upp ens ungar utöver ens egna är uppenbarligen fördelaktigt. Men om alla gör på samma sätt försvinner den fördelen eftersom den fungerar bäst om det bara är några få som gör det. Om alla honor lägger ägg hos varandra går det med tiden jämt upp, och det finns ingen vits med detta beteende. Detsamma gäller är hanen parar sig med andra honor, och även om honan lägger ägg hos den hanen.
Hos stararna är alla dessa strategier vanliga, även om det är vanligast med kullar där alla ungar är helsyskon. För att de andra varianterna ska förhindras krävs dock att fåglarna har koll på varandra. En hane måste vakta sin hona väldigt noga så hon inte parar sig med en annan hane. Det är mycket vanligt hos de flesta fåglar, men fungerar uppenbarligen inte till hundra procent. En hona måste vakta sitt bo hela tiden om inte en annan hona ska lägga ägg i det. Allt detta tar tid, mycket tid, och det går ut över födosök och andra nödvändiga aktiviteter. Det är uppenbarligen inte till stor harm med att ha andras ungar i boet, det verkar vara tvärtom faktiskt, så det finns ingen direkt selektion för att skydda sina bon eller partners, framförallt om det har en kostnad i termer av minskad tid för födosök. Häckningssäsongen är kort och intensiv, och finns antagligen ingen möjlighet eller större vits med att förhindra att ungarna i en kull har olika föräldrar.
Frågan är om staren är udda i fågelvärlden. Att honor lägger sina ägg i andras bon är väldokumenterat, liksom att hos vissa arter kan honorna se detta och kasta ut de främmande äggen. Honor som parar sig med andra hanar är minst lika väldokumenterat, liksom att hanarna vaktar på honorna under äggläggningen. De fjärde varianten, att en hona parar sig med en annan hane men sedan lägger ägget i hans bo är mer okänt. Alla dessa varianter kan bara upptäckas med DNA-analyser och det är långt ifrån alla arter där detta har gjorts. Det är därför fullt möjligt att detta är vanligare än man tror.
Man kan säkert finna adaptiva, det vill säga ändamålsenliga, orsaker till dessa varianter av familjeliv. Att låta andra ta hand om ens ungar är nog alltid adaptivt, men bara om man själv inte behöver göra samma sak. En annan förklaring kan vara att de inte har tid att skydda sig, och att det egentligen inte spelar någon roll med andras ungar i boet. För att bena ut detta krävs väldigt ingående studier över lång tid.
Så framåt våren när ni ser de första starungarna flockas kan ni komma ihåg att de antagligen har en väldigt brokig familjebakgrund.
Litteratur
Barber, C. med flera. 2025. Age and reproductive strategies in European starlings (Sturnus vulgaris). Journal of Ornithology 166: 371-381.
Yom-Tov, Y. 2001. An updated list and some comments on the occurrence of intraspecific nest parasitism in birds. Ibis 143: 133-143.
Visningar: 57