Flyttfåglarna kommer och går, mer eller mindre regelbundet. Men det finns andra arter som är mer oregelbundna, som vissa år flyttar i stora mängder, för att andra år vara helt borta. Typiska exempel är korsnäbbarna, större hackspetten och svartmesen. Dom har en sak gemensamt som kan förklara dessa oregelbundna massflyttningar. Nämligen granen.

Mindre korsnäbben föredrar grankottar, den större korsnäbben föredrar tallkottar, bändelkorsnäbben föredrar lärkträdens mindre kottar och näbbarna är anpassade efter detta. Det är värt att minnas att det handlar om att de föredrar en viss sorts kottar. I Uppsalas utkant finns ett bestånd med äldre lärkträd och stadens skådare passerar regelbundet på vintern för att se om det möjligtvis finns några bändlar där. Senast jag var där fanns mycket riktigt en flock korsnäbbar i träden, men det var uteslutande mindre korsnäbbar. Alla korsnäbbar är opportunister, och finns det kottar i lämplig storlek så äter man dessa. Inget mer med det.

Korsnäbbarna är opportunister i allt, de drar runt för att hitta mat, och när det är tillräckligt mycket mat så häckar dom, oavsett årstid. Finns ingen mat i ett område drar dom vidare och det finns väl belagda invasioner i Storbritannien och övriga Europa. Vissa år är det massor av korsnäbbar, och andra år ser knappt till dem. Med tanke på att de har sina födopreferenser kan man gissa att fluktuationerna av den mindre korsnäbben styrs av tillgången på grankottar, och fluktuationer av den större korsnäbben styrs av tillgången på tallkottar.

En nyutkommen studie har tittat på detta för de svenska och de norska populationerna av korsnäbbar. Resultatet var solklart, fluktuationerna i antal korsnäbbar styrs av tillgången på kottar. Ingen överraskning där. Men det som sticker ut är att tillgången på tallkottar spelar ingen som helst roll för fluktuationerna av större korsnäbb, utan det är granen och dess kottar som helt och hållet spelar roll.

Både tall och gran har en kottsättning som varierar mellan åren. Variationen mellan åren är runt tre gånger större för granen än för tallen. Det innebär att topparna för gran är mycket högre än topparna för tall, men även bottnarna. Topparna kommer inte regelbundet utan det kan gå ett eller flera år mellan topparna. En topp av grankott gynnar bägge korsnäbbsarterna som då häckar i stora antal, men när kottarna är slut och det är ett bottenår påverkar det bägge arterna. För den större korsnäbben finns tallkottarna som en reserv, men det är tydligen inte tillräckligt eftersom även de större korsnäbbarna drar vidare tillsammans med de mindre korsnäbbarna. Fluktuationerna hos de två arterna är synkrona och styrs av tillgången på grankott.

Det finns fler arter som visar på samma oregelbundna massrörelser. En sådan är den större hackspetten som vissa år kan ses sträcka i stort antal från, till exempel, Hangö i sydvästra Finland. Till skillnad från korsnäbbarna är hackspettarna revirhävdande och man kan därför gissa att de inte gärna lämnar sina revir. En omfattande analys gjord av en finsk forskargrupp kom fram till ett tydligt resultat. Ni kanske kan gissa vad det handlade om. Jo, granen och dess kottar. Tallen spelade en liten, eller ingen roll. Det fanns en koppling med populationstäthet som kan tyda på att det handlar om att fåglar utan revir drar iväg. Men riktigt så var det inte heller, utan om det fanns fler hackspettar så var det fler som flyttade, en ren effekt av antalet hackspettar med andra ord, snarare än en konkurrenssituation.

Men flyttrörelserna av större hackspett sker redan i augusti när det fortfarande finns mycket annat att äta, som insekter och bär. Hur hänger det ihop med granen? Problemet är ju tillgången på grankott under vintern när det inte finns mycket annat att äta. Är det något annat som påverkar som i sin tur påverkar granen? Bildandet av kottar tar nu sin lilla tid, och redan under häckningen i juni går det att se hur mycket kottar det ska bli under vintern. Det verkar med andra ord som om hackspettarna kan göra en bedömning av kommande vinters tillgång på kottar redan under sommaren, och fatta beslut om de ska stanna eller sticka baserat på detta.

En annan art som plötsligt uppträder i massor vid våra flyttfågelstationer är svartmesen. Siffror på nära 100 000 individer som sträcker under en enda dag dyker upp vissa år, medan andra år saknas de helt.  Svartmesen som annars inte rör sig mycket utan håller sig i sina skogar. Någon studie över detta finns mig veterligen inte, men jag har en gissning. Det handlar om granen. Nu äter inte svartmesen kottar så vitt jag vet, men de äter de insekter som i sin tur äter kottar. Det finns ett antal insektsarter som är kända för att gilla grankottar, som grankottflugan och grankottvecklaren. Under ett kottår ökar de i antal, och bedöms göra skada på kottarna. Svartmesen som äter dessa insekter har goda tider under grankottår och kan ha en lyckad reproduktion. När sen kottarna försvinner blir det värre, och det underlättas inte av att svartmesen domineras av tofsmesen och talltitan. Resultatet kan därför bli att de drar någon annanstans och det är det vi ser under vissa år som massivt sträck. Men som sagt, det finns inga studier på så tills vidare är detta en hypotes, som förhoppningsvis någon testar någon gång.

Duvhöken fluktuerar i antal mellan åren och indirekt är även denna fluktuation kopplat till granen. Ett av de viktigaste bytesdjuren för duvhöken, framförallt under vintern, är ekorren. I en studie i Sverige utgjorde ekorrarna närmare 80 % av födan under vintern.  Ekorrarna varierar i antal över åren och denna variation är kopplad till tillgången på grankottar. År med god tillgång på grankottar gynnar ekorrarna och därmed duvhöken.

När en grundläggande resurs är begränsande uppåt i näringskedjan kallas det på god svengelska ”bottom-up effect”. Här är det tillgången på grankottar som styr flyttningsbeteendet hos några arter som lever på granen, som korsnäbbarna, större hackspetten och indirekt kanske även svartmesen. Men effekten går även ett steg till duvhöken via tillgången på ekorrar som beror på den grundläggande resursen grankottar. Det motsatta är ”top-down”, där en predator påverkar ett bytesdjur, som till exempel att duvhöken påverkar tjädern negativt.

Litteratur

Dale, S. & Edvardsson, ØM. 2024. Fluctuations in population size and migration of two species of crossbills in relation to seed crop size of spruce and pine: asymmetric importance of food resources. Journal of Ornithology 165: 897-912.

https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-024-02173-0

Lindén, A. med flera. 2011. Modelling irruptions and population dynamics of the great spotted woodpecker – joint effects of density and cone crops. Oikos 120: 1065-1075.

Newton, I. 1972. Finches. Collins. London.

Tornberg, R. med flera, 2013. Coupling in goshawk and grouse population dynamics in Finland. Oecologia 171: 863-872.

https://link.springer.com/article/10.1007/s00442-012-2448-z

Turkia, T. med flera. 2020. Large-svale spatial synchrony in red squirrel populations driven by a bottom-up effect. Oecologia 192: 425-437.

https://link.springer.com/article/10.1007/s00442-019-04589-5

Widén, P. 1987. Goshawk predation during winter, spring and summer in a boreal forest area of Central Sweden. Holarctic Ecology 10: 104-109.

https://www.jstor.org/stable/3682621?seq=1

 

Visningar: 106