Utanför mitt fönster har ett par kråkor byggt bo högst upp i en tall. Jag ser hur fåglarna far fram och tillbaka med mat, antingen hanen med mat åt den ruvande honan, eller om dom redan har ungar, det går inte att se. Kråkorna är smarta, och har mycket framgångsrikt anpassad sig till den urbana miljön. Vår kråka är gråkråkan med sin typiska blandning av svart och grått. Åker man till Frankrike, England eller Spanien ser man en annan kråka, svartkråkan, där det grå är helt ersatt med svart. Med en snabb blick kan man på långt håll ta fel på en svartkråka och en råka.
Vår gråkråka och svartkråkan har setts som två arter, eller en art med två underarter, allt efter hur man bedömt skillnaderna. Gråkråkan finns i öster och svartkråkan i väster och de har en smal hybridzon längs floden Elbe i Tyskland och i de italienska alperna. Det låter ju som om de skulle vara nyligen bildade arter som när de möts fortfarande kan hybridisera. Kråkorna är inte de enda som möts på detta sätt i ungefär samma område. Härmsångare och polyglottsångare är ett annat exempel, liksom näktergal och sydnäktergal. Husmusen visar på samma fenomen, liksom en salamander.
Forskarna var tidigt på det klara med att detta kan förklaras med effekterna av istiden. När isen växte söderut splittrades utbredningsområdena för en rad arter och de tog sin tillflykt antingen till den Iberiska halvön, eller österut till Baltikum och längre bort. Allteftersom isen drar sig tillbaka rör sig fåglarna norrut och möts någonstans i Europa. Under tiden de varit isär har de utvecklat olika egenskaper vilket gör att de ser lite annorlunda ut, och när det gäller sångarna och näktergalarna har sången glidit isär över tiden. Inget märkvärdigt med detta, just sången är känd för att kunna förändras tämligen snabbt eftersom den till en del har en kulturell bakgrund.
Kråkorna har ju inte mycket till sång, men de har istället förändrats i fjäderdräkten. Nu har forskarna tack vare modern genteknik lyckats uppskatta ett historiskt scenario för hur fjäderdräkten och spridningen av de två kråkorna har gått till. Det är värt att notera att som vanligt när det gäller historiska hypoteser vet vi inte svaret, men vad man kan göra är att testa olika scenarier för att se vilken som är det mest sannolika. Framförallt kan man sortera bort de minst sannolika.
Svartkråkan på den Iberiska halvön skildes från övriga Eurasiska kråkor för runt en halv miljon år sedan. Strax efter inträffade en mutation hos de östliga kråkorna som gjorde att de ljusa fjädrarna dök upp, och strax efter det ytterligare en. De är antingen grå som hos vår gråkråka men de kan även vara helt vita som hos den svartvita kråkan i Afrika (se bild). Man vet idag exakt var i kråkornas DNA denna mutationen inträffade. Även om klimatet växlade under de följande årtusendena dröjde det inte förrän till för 30 000 år som svartkråkorna började röra sig nord-österut över Pyrenéerna. Även den östliga gråkråkan började röra sig norrut de tu verkade ha mötts för första gången för runt 20 000 år sedan, när istäcket var som tjockast. Isen drog sig tillbaka, de två kråkorna spred sig över Europa och nådde den punkt där vi är idag.
Det hela verkar som ett klassiskt fall av så kallad allopatrisk artbildning, där en art splittras i två delar i två olika geografiska områden. Där utvecklar de var för sig olika egenskaper som gör att när de två arterna träffas så känner dom inte längre igen varandra som artfränder. Artbildningen är komplett. De två kråkorna ser olika ut, undviker varandra som partners, gråkråkor föredrar gråkråkor och svartkråkor föredrar svartkråkor i den zon där de möts. Perfekt eller hur?
Men verkligheten är rörigare än så, som vanligt i biologiska system. När forskarna jämförde hela genomet, det vill säga allt DNA, mellan svartkråkor och gråkråkor fann man att svartkråkorna på sin sida av hybridzonen hade samma genom som gråkråkorna på andra sidan zonen. Den enda skillnaden är alltså den gen, eller snarare två gener, som gör att de ser lite olika ut. Inget annat. Med hjälp av matematisk modellering kunde man dra slutsatsen att gråkråkorna spritt sig längre västerut än man tidigare anat, men har samma fjäderdräkt som svartkråkorna. Flödet av gener har huvudsakligen skett från gråkråka till svartkråka, vilket har gjort att de homogeniserats genetiskt över stora delar av Europa. Förutom den lilla del som gör att färgerna är olika.
I och med kråkorna väljer en partner som ser ut som de själva kan denna skillnad kvarstå. För att det ska leda till artbildning krävs två saker, dels att partnervalet är strikt, och dels att det går sämre för hybriderna. Hos kråkorna gäller inte detta, de väljer partner i huvudsak efter hur de ser ut, men det går lika bra för hybriderna som huvudformerna. Med hjälp av ännu mer modeller kunde forskarna komma fram till att den troligaste formen av partnerval var att fåglarna präglas i unga år hur en partner ska se; växer man upp med bara gråkråkor väljer man en gråkråka etc. Men hybriderna liknar gråkråkorna, mer eller mindre, och därför kan hybriderna tämligen lätt få en partner.
Detta betyder att de två kråkorna inte är två olika arter, utan en art med två olika färgformer. Sådan här variation ser vi hos brushanar, tornugglor, ormvråkar med flera, utan att vi pratar om olika arter. Vi kan fortfarande prata om grå- och svartkråkor för att markera skillnaden, men det är trots allt en och samma art.
I takt med att modern DNA-teknik blir tillgänglig upptäcks fler liknande fall. Sädesärla och masksädesärlan i gränsen mellan Ryssland och Uzbekistan har ett mycket liknande system med en gen som bestämmer utseendet, medan resten av genomet sprids från masksädesärlan till sädesärlan. Korpen i Nordamerika är antagligen en sammanblandning av två arter som splittrades för 1.5 miljoner år sedan, men som senare började hybridisera och med tiden smälte samman igen till en art. Samma sak hittades hos honungskrypare på Nya Guinea. Två arter som dels finns i olika delar av ön, finns även i samma område i den mellersta delen. De har olika fjäderdräkt och finns på olika höjd, vilket indikerar en skillnad i habitat och ekologiska nischer. Men när man i detalj analyserade deras DNA fann man att de två samexisterande arterna hybridiserade fritt, och i praktiken sammansmält till en art, men med olika utseende.
Det här sätter ju fingret på vad man menar med en art. Det traditionella begreppet är att det är två arter som inte kan få funktionella hybrider. Svartvit och halsbandsflugsnappare är ett exempel, de hybridiserar men honorna är sterila, och hanarna har i princip ingen reproduktion. Kråkorna, däremot, ser olika ut och har ofta setts som olika arter, men är uppenbarligen bara två former av samma art. De var kanske på väg att bli två arter, eftersom de föredrar att para sig med sin egen form, men det sprack på grund av att en grupp genetiskt kommit in i den andra gruppen eftersom de reproduktiva skillnaderna inte varit tillräckligt stora.
Artbildning kan vara en stökig process. Nestorn inom evolutionsbiologi, Ernst Mayr, hävdade med enfas att all artbildning hos fåglar skedde i olika områden. Det han inte kunde veta är vad vi vet idag, att grupper splittras, blir olika, kommer samman, och sammansmälter till en art igen. Det är antagligen ganska vanligt, och betyder att om vi tittar på ett litet utsnitt i tiden kan vi se två arter, men före, och kanske efter, den tiden är det bara en art. Splittring, sammansmältning, splittring, det går fram och tillbaka. Artbildning är en dynamisk process och kan ta tid, och kan leda till nya arter men måste inte göra det.
Litteratur
Block NL. med flera. 2015. Potential merger of ancient lineages in a discovered based on evidence from host-ectoparasites. Ecology and Evolution 5: 3743-3755.
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ece3.1639
Gwee, CY, med flera. 2025. Reconciling gene trees discordance and biogeography in European crows. Molecular Ecology
https://doi.org/10.1111/mec.17764
Kearns, AM. 2018. Genomic evidence of speciation in reversal in ravens. Nature Communications 9:906.
https://www.nature.com/articles/s41467-018-03294-w
Metzler, D med flera. 2021. Assortative mating and epistatic mating-trait architecture induce complex movement of the crow hybrid zone. Evolution 75: 3154-3174.
https://academic.oup.com/evolut/article/75/12/3154/6728467?searchresult=1
Müller, IA med flera. 2025. Ephemeral speciation in a New Guinean honeyeater complex (Aves: Melidictes). Molecular Ecology
https://doi.org/10.1111/mec.17760
Semenov, GA med flera. 2021. Asymmetric introgression reveals the genetic architecture of a plumage trait. Nature Communications 12: 1019.
https://doi.org/10.1038/s41467-021-21340-y
Visningar: 335