Det är vår och häckningen har redan kommit igång för många arter, medan andra fortfarande är på väg hit. Häckningen är en av de mest krävande saker som fåglarna gör under året och det gäller att skaffa mat både till sig själva och till en rad ungar, i alla fall för bostannande arter.

Ett fenomen som observerats hos de flesta arter man studerat är att honan minskar i vikt från äggläggning till dess att ungarna är flygga. Detta gäller både borymmare, som änder, och bostannare, som alla tättingar och rovfåglar. Rent intuitivt är väl det vi kan förvänta oss. En hona som ruvar har inte tid att äta tillräckligt utan måste till en viss del leva på lagrade resurser. Att föda upp ungar kräver ett födosök och ett flygande som långt överskrider den nivå de har under övriga delar av året. En förklaring som framförts är därför att viktminskningen helt enkelt är ett resultat av stress. Honorna sliter så hårt att de inte hinner äta själva i den omfattningen de skulle behöva för att bibehålla vikten. Alla som har eller haft småbarn kan nog relatera till detta.

Men när man börjar titta lite noggrannare på de data som finns för olika arter framträder i huvudsak två mönster. Hos vissa arter de arter där honan har maximal vikt under äggläggningen, men sedan tappar vikt under ruvningen. Det kan vara rejäla vikttapp, upp till 30 % hos vissa arter. Sen håller de denna vikt, eller ökar sakta till ungarna är flygga. Detta mönster finner man främst hos större fåglar, såsom änder. Det andra mönstret är att honorna minskar i vikt under ruvningen, men tappar rejält just i samband med att äggen kläcks, och fortsätter rasa i vikt ett tag tills det vänder i samband med att ungarna är flygga. Detta är ett vanligt mönster hos tättingar och andra mindre fåglar.

Om det nu vore stress, borde man se en minskning under ruvningen, och sen en stadig minskning i takt med att ungarna växer och behöver mer mat. Men det är inte det vi ser hos de arter som studerats. Istället är vikten som lägst just vid kläckningen, eller strax efter, men inte när ungarna behöver som mest mat. Det antyder att stress-hypotesen, hur sannolik den kan verka, kanske inte är den bästa förklaringen trots allt.

En alternativ förklaring som framförts är att viktminskningen är en strategi för att spara energi. Göteborg-zoologen Åke Norberg räknade på detta och kunde visa att energi-åtgången för att flyga är starkt kopplat till kroppsvikten, så att en viktminskning leder till att honorna behöver mindre energi för att flyga när det letar mat för sina ungar. Här måste vi göra en liten utvikning till hur man räknar. Grundförutsättningen är basalmetabolismen, det vill säga den energi en individ gör av med i vila, och som inte nyligen har ätit så att matsmältningen tar energi. Minsta möjliga energi-åtgång med andra ord. Att flyga kan dra upp till nio till tio gånger basalmetabolismen, så det kostar på. En fågel som kan dra ner på denna nivå genom att gå ner i vikt kan spara mycket energi. I ett exempel kunde Norberg visa att en fågel som reducerar sin vikt med 10 %, och flyger 10 timmar per dag, kan spara upp till upp till en halv gång basalmetabolismen energi över dygnet jämfört med originalvikten. Hur mycket som kan sparas beror givetvis på hur vingarna är konstruerade, en del arter har vingar med bättre aerodynamiska förutsättningar. Men huvudpoängen kvarstår, det lönar sig att vara lätt när det ska flygas i tid och otid för att mata alla ungarna i boet.

De tester som hittills gjort av dessa två hypoteser, stress och frivillig bantning har varit över bara en häckning eller bara ett par år. I en ny studie gjord på vår europeiska stare, fast i Kanada, har forskarna studerat detta i nio år, och dessutom både första och andra-kullar. Mönstret var detsamma, en tydlig viktnedgång, med i genomsnitt 2.5 %, men upp till sju procent vissa år. Ett test av stress-hypotesen är att om det är stress som orsakar viktnedgången så borde detta visa sig i termer av en ännu större viktnedgång vid andra-kullen. Något sådant kunde man dock inte se. Det fanns ingen koppling mellan nedgången under första och andra kullen. Hur mycket honorna gått ner under första-kullen spelade ingen som helst roll för hur mycket de gick ner under andrakullen. Honans vikt under ruvningen och ungmatningen var dock mycket förutsägbar mellan kullarna. Honor som vägde mycket under första kullen, gjorde så även under andra kullen, och de som vägde lite gjorde så i bägge kullarna. Viktnedgången var dock inte förutsägbar.

Det fanns en klar koppling mellan vikten hos honorna ett år och samma honors vikt året efter. Tyngre honor var tunga bägge åren, och lätta honor var lätta bägge åren. Det fanns en svag koppling i viktnedgång mellan åren. Honor som gick ner i vikt mer än genomsnittet ett år, var mer sannolika att gå ner mer även andra året. Men den kopplingen var avsevärt svagare än kopplingen i vikt mellan åren.

Om viktnedgången beror på stress borde det dessutom finnas en koppling mellan viktnedgång och sannolikheten för en andra-kull. Om en hona är så stressad under första-kullen att hon tappat mycket vikt, är chansen att hon startar en andra-kull mindre än för en hona som minskad mindre i vikt. Något sådant gick dock inte att se, det fanns inte någon koppling mellan storleken på andra-kullen och viktnedgången under första-kullen. Det fanns heller inga mönster i termer av kullstorlek. Faktum är att honorna i genomsnitt vägde mer vid starten av andra-kullen än vid först-kullen, vilket tydligt motsäger stress-hypotesen.

Så den slutsats som forskarna kunde dra om deras starar var att stress-hypotesen inte kunde förklara något alls, inget av de man borde ha sett om den var sann kunde man faktiskt se, och därför är den knappast en trolig förklaring till viktnedgången. Då återstår hypotesen att viktnedgången är en aktiv strategi hos honorna för att spara energi. Är de lättare kostar det mindre i termer av energi att flyga fram och tillbaka med mat till ungarna.

Nu ska inte detta tolkas som att fåglarna inte är stressade under häckningen, för stressade är de verkligen. Den energi de har ska räcka till mycket, fixa mat till ungarna, mat till sig själva, och till det synnerligen energi-krävande immunförsvaret. Det finns många studier som visar att reproduktiv stress framförallt påverkar förmågan att hantera parasiter och sjukdomar. Om det går att ge mer energi till immunförsvaret genom att gå ner lite i vikt under matningsperioden kan det löna sig i termer av överlevnad mellan åren, eller att kunna ge ungarna så mycket mat som möjligt. Viktnedgången är alltså ett sätt att justera energi-budgeten så att den energi en fågel har tillgänglig vid ett visst tillfälle används så effektivt som möjligt.

Detta kan förklara varför det är så vanligt med en viktnedgång hos honorna under häckningen. Alla arter har en energi-stress och om en viktminskning löser en del av problemet så gynnas det evolutionärt över tiden. Uppenbarligen finns två lösningar på detta, antingen en snabb minskning under ruvningen, eller i samband med kläckningen. Eftersom till exempel tättingar har de senare formen av viktminskning kan vi gissa att detta är ett beteende som har många år på nacken. Det har inte utvecklats hos varje art för sig utan har ett mycket gammalt ursprung, hos de gemensamma förfäderna till dagens tättingar. Efter det har finjusterats hos varje art i relation till deras ekologi och utseende. Precis som allt annat i den biologiska världen.

Litteratur

 

Hodinka BK & Williams, TD. 2024. Phenotypic plasticity in mass loss during chick rearing in the European starling (Sturnus vulgaris). Ecology and Evolution 14:e11028

https://doi.org/10.1002/ece3.11028

Moreno. J. 1989. Strategies of mass change in breeding birds. Biological Journal of the Linnean Society 37: 297-310.

Norberg, RÅ. 1981. Temporary weight decrease in breeding birds may result in more fledged young. American Naturalist 118: 838-850.

https://www.journals.uchicago.edu/doi/10.1086/283874

 

 

 

 

 

 

Visningar: 48