Har ni tänkt på att fiskmåsen har svarta vingspetsar, men alldeles längst ut är spetsen vit. Det här blogginlägget handlar om denna vita fläck, och andra små, tillsynes obetydliga, vita fläckar hos fåglar. Det handlar inte om den stora vita fläck de har en bit in på vingen, utan om en pytteliten vit fläck som finns utanför det svarta området, och som sammanlagt över de fem första handpennorna inte är mer än runt 10-20 cm2 (se bild). Inte mycket till fläckar med andra ord. Men det handlar lika mycket om enträgna forskare som år efter år mäter vad som kan tyckas ganska meningslöst, men som när man sätter dessa data i ett ekologiskt sammanhang ser ett mönster som är mycket intressant.
Pilarna pekar på de mycket små vita fläckarna ytterst på vingarna
Om vi återgår till fiskmåsen finns det ett magnifikt dataset från Estland där Sven Onno 1962 började studera en koloni på en liten holme utanför Estlands västkust. Han förolyckades senare under fältarbetet, och Kalev Rattiste från Tartu tog som ung doktorand över projektet, och fortsatte fram till sin pensionering och sin dessvärre för tidiga död. Men projektet drivs vidare av nya unga forskare, tack och lov. Kalev ägnade en enorm tid på att in i minsta detalj kartlägga sin population av fiskmåsar, och i detta ingick att mäta fåglarna. Varför han bestämde att han skulle mäta den lilla vita fläcken, och den större svarta fläcken på deras vingar, är okänt men att det var ett lyckat beslut med tanke på de resultat som kom fram råder det ingen tvekan om. Det vita finns på alla handpennor och det är den sammanlagda ytan som analyserats som jag hädanefter för enkelhetens skulle kallar för den vita fläcken. Det samma gäller den svarta fläcken, men där bara de två första handpennorna mätts och det jag kallar fläcken är summan av dessa två fläckar.
Kalev och undertecknad på väg ut till fiskmås-kolonin i västra Estland, Kalev förevisar fiskmåsägg innan han mäter och väger dem.
Den vita fläcken skiljer sig mellan könen så att hanarna har i genomsnitt 13 % större vita fläckar, men det finns ett stort överlapp mellan könen så det duger inte för en könsbestämning i fält. Det är ingen större skillnad i storlek på den svarta fläcken, men honorna har en något större svart fläck i relation till den vita fläcken. Den vita fläcken ökar upp till runt 10 års-åldern när den minskar igen. Än sen då? Jämför man från ett år till ett annat har fåglar som överlevt tydligt större vit vingfläck, men det gäller bara honor. Totalt sett överlever fåglar med en större vit fläck längre än de med en mindre fläck. Det omvända gäller för den svarta delen där överlevnaden ökar med minskande storlek av det svarta. De som överlever längst är alltså de med relativt sett lite svart och mycket vitt på vingspetsarna.
Inte nog med detta, hanar som har en vit fläck på 11 cm2 har en mycket högre sannolikhet (70 %) att byta partner till nästa år, än de med 23 cm2 som knappt alls byter partner från ett år till ett annat. Partnerbytet består ofta i att det är honan som drar, och hanen får skaffa en ny partner. Hanar med lite vitt på vingarna är med andra ord inte populära som partners. Om man kombinerar könens yta i ett par finns ett mycket tydligt positivt samband så att par som häckat ihop i 10 år, eller mer, har en sammanlagd mängd vitt som är klart större än hos de par som bryter upp tidigare. Par som häckat ihop länge lägger ägg tidigare, och har därmed en större chans att lyckas med häckningen. Det finns med andra ord en koppling mellan det vita på vingspetsarna och häckningsframgång.
Det stannar inte med detta exempel. Ejderhonorna har en liten vit kant på armpennorna och de större armtäckarna, och den varierar mellan honorna. De här vita ränderna syns tydligast på ovansidan vingen när de flyger. Honor med mer vitt lägger fler ägg, har en mindre viktminskning under ruvningen, och har bättre immunförsvar. Skathanar med mer vitt på vingarna har en större mjälte, som är kopplad till immunförsvaret, har större testiklar, och färre tarmparasiter. Gråsparvshanar med mer vitt på vingarna har en större gumpkörtel och kopplat till detta färre fjäderparasiter. I partnervalsexperiment har man visat att honor föredrar hanar med mer vitt. Hos ladusvalan finns det en koppling mellan storleken och formen på fläckarna på stjärten och hur snabbt dessa fjädrar växt under ruggningen. Stora och ovala fläckar är kopplat till snabb tillväxt. De speglar med andra ord miljön under ruggningen. Listan kan göras lång, och med andra fjäderkaraktärer men de har en sak gemensamt. Det är oftast ganska små delar av fjäderdräkten, men de är kopplade till viktiga saker i fåglarnas liv.
När det gäller fiskmåsen har den svart längst ut på vingarna, och det finns hos många fåglar som tillbringar mycket tid i luften. Det svarta kommer från melanin och ger en styrka åt fjädrarna som behövs för en art som fiskmåsen som ofta är i luften och i blåsiga miljöer. Man skulle därför tro att fåglarna med mer vitt längst ut på vingen skulle ha större slitning av vingarna eftersom de inte har detta skyddande melanin där. Men det är faktiskt tvärtom, honor med mer vitt och med mer vitt i relation till svart hade lägre förslitning av sina vingar. Så vad händer här? Det känns ordentligt långsökt att det är den lilla vita spetsen i sig som gör att fåglarna lever längre, och håller ihop som par längre ju mer vitt de har. Saken är den att mängden vitt är kopplat till något viktigt fysiologiskt som vi inte känner till, men mängden vitt speglar dessa fysiologiska processer. Individer skiljer sig åt på olika sätt, hur de hittar mat, rent fysiologiskt, rent genetiskt och interaktioner mellan dessa saker, och det är det som avspeglas i de små vita fläckarna. Eftersom fåglarna i sitt partnerval vill ha friska, välmående partners har de små vita fläckarna kommit att fungera som en signal av någon slags kvalitet.
Hur olika djur signalerar har stötts och blötts i litteraturen, och idén om ärliga signaler har funnits länge. Det är signaler som speglar en individs kvalitet ur någon aspekt, men som det inte går att fuska med. Stora horn, långa fjädrar, kroppsstorlek, och bjärta färger har föreslagits vara ärliga signaler eftersom individer som inte är i prima form inte kan utveckla dessa horn, fjädrar eller vad det nu är. De blir därför viktiga signaler när det gäller partnerval.
En berömd hypotes är den så kallade Hamilton-Zuk-hypotesen som i runda drag handlar om att det finns en koppling mellan parasitmängd och hur kraftig färg olika fåglar har både inom och mellan arter. En individ med många parasiter har inte energi att göra fjädrarna riktigt färglada, och intensiteten i färg blir därför en ärlig signal på en individs parasitstatus. Det har också visats att det finns en korrelation mellan förekomsten av parasiter och hur färgglad en art är både hos nordamerikanska och europeiska tättingar. Det finns dock en hel del osäkerheter när det gäller testandet av denna hypotes, så sista ordet är inte sagt.
Har då alla dessa signaler hos fiskmåsar, skator, ladusvalor, och gråsparvar evolverat därför att de fungerar som signaler, eller kan det vara så att de bara råkar vara en bi-effekt av något annat? Klart är att dessa subtila signaler är kopplade till indikationer på någon slags kvalitet hos individerna, men om det har utvecklats just för det syftet, eller om de har en annan bakgrund, men har senare visat sig vara en ärlig signal återstår att se. Ett bra exempel är ladusvalan där storleken och formen på de vita fläckarna på stjärtfjädrarna som speglar tillväxttakten på dessa fjädrar under ruggningen. Snabb tillväxt tyder på goda förutsättningar under ruggningen på vinterkvarteren. Men växer fjädrarna fort för att en individ är väldigt bra på att hitta mat, eller att den av ren tur hittat ett område som har bra födotillgång? Eller en kombination, vissa individer är bättre på att hitta bra områden? I det ena fallet handlar det om en individs kvalitet, i det andra om ett områdes kvalitet. Utifrån hur stjärtfjädrarna ser ut går det inte att säga vad som är orsaken, men storleken kan ge indikation på någon slags kvalitet. Bättre än ingenting kanske.
En del vill göra gällande att det speglar en genetisk kvalitet, ett begrepp som använts flitigt men som varit notoriskt svårt att definiera, och för mig egen del är jag skeptisk till begreppet just av detta skäl. Saker som inte går att definiera och därmed mäta blir lätt lite slippriga och kan förklara vad som helst, men i praktiken ingenting. Faktum är att det räcker att se på kvalitet utifrån ett icke-genetiskt perspektiv i och med att det finns kopplingar mellan fysiologiska processer och parasitmängd som gör att de fungerar som ärliga signaler om hur en individ faktiskt mår vid ett visst tillfälle. Det är avgörande saker när det gäller partnerval hos arter där det behövs två individer för att framgångsrikt föda upp en kull av ungar. Det utesluter givetvis ingen genetisk bakgrund, men det kräver heller inte någon sådan.
Så, nästa gång ni hör om en forskare som idogt mäter något som verkar meningslöst, skänk en tanke åt Kalev och hans fiskmåsar. ”Det är de små, små detaljerna som gör det”, som Povel Ramel skaldade en gång.
Litteratur
Balenger SL. & Zuk, M. 2014. Testing the Hamilton-Zuk hypothesis: past, present, and the future. Integrative and Comparative Biology 54: 601-613. OPEN ACCESS
https://academic.oup.com/icb/article/54/4/601/2797810?searchresult=1
Blanco, G. & Fargallo, JA. 2013. Wing whiteness as an indicator of age, immunocompetence, and testis size in the Eurasian black-billed magpie (Pica pica). The Auk 130: 399-407. OPEN ACCESS
https://academic.oup.com/auk/article/130/3/399/5148828?searchresult=1
Hamilton, WD & Zuk, M. 1982. Heritable true fitness and bright birds: a role for parasites? Science 218: 284-387.
Hanssen SA med flera. 2006. White plumage reflects individual quality in female eiders. Animal Behaviour 71: 337-343. OPEN ACCESS
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0003347205004045
Moreno-Rueda, G. & Hoi, H. 2012. Feale house sparrows prefer big males with a large white wing ba and fewer feather holes caused by chewing lice. Behavioral Ecology 23: 271-277. OPEN ACCESS
https://academic.oup.com/beheco/article/23/2/271/244933?searchresult=1
Rattiste, K. 2004. Reproductive success in the prenescent common gulls (Larus canus): the importance of the last year of life. Proceedings of the Royal Socieity London B271: 2059-2064.
Rattiste, K. 2006. Life history of the Common Gull (Larus canus). A long-term individual-bases study. Acta Universitatis Upsaliensis 244. OPEN ACCESS
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:169320/FULLTEXT01.pdf
Read, AF. & Harvey PH. 1989. Reassessment of comparative evidence for Hamilton and Zuk theory on the evolution of secondary sexual characters. Nature 339: 618-620.
Saino, N. med flera. 2015. White tail spots in breeding Barn Swallows Hirundo rustica signal body condition during winter moult. Ibis 157: 722-730.
Sepp, T. med flera. 2017. A small badge of longevity: opposing survival selection on the size of white and black wing markings. Journal of Avian Biology 48: 570-580. OPEN ACCESS
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1111/jav.01136
Visningar: 342