När talgoxen börjar sjunga i början av januari får det många att börja hoppas på att våren är på väg. Väldigt många uppskattar fågelsång oavsett om man vet vilka det är som sjunger eller inte, medan de mer inbitna fågelskådarna har koll på vartenda pip i skogen. Läser man äldre litteratur har sången två funktioner, att hävda revir och att dra till sig honor. Inte mer med det. Fast tittar man närmare på hur fåglarna använder sin sång hittar man en guldgruva av information. Fågelsång är mer än bara mer eller mindre vackert ljud, och många fåglar har ett mycket intrikat sätt att använda sin sång. Studerar man sången hos en art kan man hitta en lång rad överraskande saker.

Jag studerade rosenfinkar och deras sång under 1986-1988 för min avhandling. Totalt följde jag 60 hanar över de tre år strax söder om Rättvik, som då antagligen hade en av Sveriges tätaste population. Numera är den inte alls så vanlig eftersom den biotop de föredrar, nyligen övergivna åkrar och ängar, försvunnit på grund av igenväxning och djurhållning. Sången är lätt att känna igen, en kort vissling som har beskrivits som ”how-do-you-do”, eller ”mitsubishu”. Hanarna sitter högt och sjunger livligt tills de får en hona då de i princip slutar helt. Ivrigt sjungande hanar är alltså oparade. Sången fungerar med andra ord som ett raggningstrick.

Den som lyssnar noga på olika hanar kan märka att de skiljer sig åt, ibland ganska mycket dessutom, eftersom de har olika tämligen distinkta sångtyper. Sångtyperna har mellan 4 och 7 element och själva sången är runt en sekund lång. Jag hade möjligheten att fånga och individmärka hanarna, och det gav information som jag aldrig annars kunnat få. Hanarna kan sitta ganska nära varandra när de sjunger, men de hade då oftast exakt samma sångtyp. På det sättet blev det ett litet kluster av hanar som satt och sjöng på samma sätt, medan det en bit längre bort satt andra hanar och sjöng på ett annat sätt. Mönstret av klumpade sångtyper var långt ifrån slumpmässigt. Inte bara det, när en hane fick en hona och slutade sjunga kunde det dyka upp en annan hane på samma ställe och sjunga exakt likadant. Om jag inte hade koll på de olika hanarna individuellt skulle jag ha trott att det var samma fågel!

En vanlig åsikt inom forskningen på den tiden var att fåglar lär sig sin sång under en kort period medan de fortfarande är i boet och sen har dom den sången. Det kanske förekommer, men hos rosenfinken är det inte så. Jo, det är alltid en rosenfinksång man hör, men exakt hur den låter är uppenbarligen flexibelt. De kan ändra sig mellan åren, men även under året, beroende på omständigheterna. Jag har några bra exempel på det.

Den första hanen som anlände våren 1987 sjöng samma sång som han gjorde 1986. Därefter kom tre hanar, alla nya för området inklusive en 1-åring. Alla sjöng den sångtyp som den först anlända hanen hade, 4 hanar med samma sångtyp med andra ord. Sedan kom ytterligare två hanar, båda gamla och på plats året innan. Bägge började med att sjunga den sångtyp de hade året innan, som var en typ ganska olik de övriga 4 hanarnas sång. En av de gamla hanarna bytte dock sång efter någon timme till den sångtyp som de 4 första hanarna hade, medan den andra bibehöll sin sång. En av de gamla hanarna föll tydligen för grupptrycket och bytte sångtyp. Det betyder att hur de sjunger är ett aktivt val vid ett givet tillfälle.

En mer pikant observation var när jag kom på två par som födosökte på samma åkerholme. Parade hanar sjunger som sagt inte, utan följer sin hona på någon meters håll, helt tysta. Eftersom hanarna var individuellt märkta visste jag vilken sångtyp de hade, och dessa två hanars sång skiljde sig åt ganska mycket. Plötsligt flyger en hane iväg och lämnar sin hona. Hanen som är kvar flyger genast till den andra honan och börjar sjunga och spela för honan, men med den andra hanens sång! Han visste hur den andra hanen sjöng, och använde detta för att flörta med grannens hona. Den första honan flög iväg och då drog även hanen. Det hände ingenting men det visar återigen att hanarnas sång är mycket flexibel och ett aktivt val.

Allt detta leder till en rad slutsatser, som att hanarna inte har revir utan kan använda samma sångpost om vartannat. Det knepiga är att hanarna kan låta exakt likadant på samma ställe så utan att ha hanarna individuellt märkta kan det vara nästan omöjligt att veta hur många de är. Att en hane sjunger länge på samma ställe kan betyda att det är en hane som aldrig får en hona. Men det kan också betyda att det är flera hanar samtidigt, eller över tiden. Att inventera rosenfink med hjälp av sång blir därför väldigt svårt, de som sjunger är ju de som inte häckar! Och eftersom de härmar varandra kan man inte ens veta hur många det är som sjunger. Sista året var våren sen och en rad hanar kom samtidigt som honorna och sjöng därför inte. Skulle man bara uppskatta populationen utifrån sjungande hanar skulle man ha kommit fram till en låg siffra, men eftersom jag kunde följa olika par i terrängen visste jag att det var fler par än någonsin.

Det är vanligt att våra fåglar slutar sjunga när de får en hona, och sjunger sedan högst sporadiskt. Talgoxen är ett exempel, hanarna som sitter högt och sjunger dagarna i ända är nästan alltid oparade, medan de parade hanarna sjunger nästan enbart när honan är i holken och lägger ägg. Talgoxar har studerats länge i Oxford, och där kunde man se att matchning av sångtyper hade en klar revirförsvarande funktion. När vi gjorde om exakt samma experiment utanför Uppsala fann vi ingenting av detta. Sången var uteslutande en signal till honor, parade hanar sjöng bara när de inte hade honan under uppsikt, och så fort de fick kontakt slutade han.

Bofinken är ett undantag, men hanarna är helt tysta under den vecka honorna lägger ägg, sen börjar de igen. Återigen, både rosenfinkar, talgoxar och bofinkar har jag studerat med färgmärkta individer. Att på det sättet följa enskilda individer är ett mycket givande alternativ till det vanliga kryssandet. En som var mästare på detta var Erik Rosenberg, som i sin fågelbok Fåglar i Sverige beskrev de olika arternas beteende på ett sätt som gjorde att bilderna, som var ganska dåliga, var onödiga.

Att fåglar härmar varandra är inte nytt, men på det sätt rosenfinken gör det var nytt, i alla fall på den tiden. Flugsnappare gör samma sak, och säkerligen andra arter dessutom. Många arter använder andra arters sång (busk- och kärrsångare till exempel), för att variera sig. Allt leder till slutsatsen att sången hos många arter är flexibel och tjänar ett syfte just för stunden. Det kan vara att hävda revir, eller att locka till sig honor, eller både och. Hos flera arter har man sett att sångmatchning är en klart aggressiv signal och används vid revirstrider.

Unga sävsångare har en liten repertoar när de kommer till häckningsplatserna för första gången, men genom att härma grannarna kan de snabbt öka den flera gånger om, från ett tiotal sångvarianter till runt 70 olika. Sävsångarna ändrar sig mycket mellan åren, cirka 60-70 % av repertoaren byts ut mellan åren. De minskar sin sång dramatiskt när de är parade, precis som hos rosenfinken. Den stora skillnaden är ju repertoarstorleken och hos sävsångaren ökar den över med åldern.

Forskarna har länge spekulerat om att det skulle finnas en koppling mellan repertoarstorlek och häckningsframgång, men det har varit svårt att hitta något sådant mönster. I en nyligen gjord sammanställning av alla data kunde man dock bena ut detta, till viss del i alla fall. Hos de arter som hade en mycket stor repertoar fanns det ett samband mellan repertoarstorlek och häckningsframgång, men inte hos de arter som hade en mindre repertoar. Det finns alltså ett samband, men inte hos alla arter.

Det finns några få studier som visar på att sången förändras över lång tid, sångtyper kommer till och sångtyper försvinner. Det är ett exempel på kulturell evolution, och det vore väldigt kul att veta om det är bara en slump att sångtyper försvinner, eller om vissa är mer effektiva i sitt budskap än andra. Jag spelade in bofinkar i ett litet område utanför Uppsala i början av 1990-talet, och noterade sångtyperna det året. Något decennium senare gjorde en Master-student om samma sak, och även om det fanns ett överlapp mellan åren, var det vissa sångtyper som ökat mer än vad man skulle kunna tro om det bara var tur eller otur om de skulle finnas kvar, medan andra minskat rejält och försvunnit. Idag är det lätt att spela in fågelsång och analysera i en dator, vilket inte varit fallet på 1980-talet och tidigare. Så varför inte spela in sång hos ett antal hanar i ett område under en följd av år för att se om och hur sången ändras?

Frågan är då varför det inte finns något samband mellan repertoar och häckningsframgång hos arter med en liten repertoar, varför har dessa arter en repertoar överhuvudtaget? Jag kunde inte hitta nån anledning till varför talgoxar har en repertoar av 3-4 olika sångtyper, och inte heller varför rosenfinkar använder sångtyper på det sätt de gör. Varför har sången olika funktion hos svenska och engelska talgoxar? Naturen är full av olösta mysterier. Men det vi vet är att naturen är full av variation, hos individer, mellan individer, mellan populationer och mellan arter. Och det är det som gör det så kul att vara biolog.

 

Litteratur

Ansell, D. med flera. 2020. Song matching in a long-lived, sedentary bird with a low song rate: the importance of song rate, song duration and intrusion. Ethology 126: 1098-1110.

Björklund, M. 1989. Microgeographic variation in the song of the Scarlet rosefinch Carpodacus erythrinus. Ornis Scandinavica 20: 255-264. OPEN ACCESS

Björklund, M., Westman, B. & Allander. K. 1989. Song in Swedish great tits: intra- or intersexual communication? Behaviour 111: 257-269.

Nicholson, JS med flera. 2007. Song sharing and repertoire size in the sedge warbler, Acrocephalus schoenobaenus: changes within and between years. Animal Behaviour 74: 1585-1592.

Robinson, CM & Creanza, N. 2019. Species-level repertoire size predicts a correlation between individual song elaboration and reproductive success. Ecology and Evolution 9: 8362-8377. OPEN ACCESS

Wheeldon, A. 2021. Song type and song type matching are important for joint territorial defence in a duetting songbird. Behavioral Ecology 32: 883-894. OPEN ACCESS

 

Visningar: 657