Det finns många studier som visar att insekterna minskat i antal de senaste decennierna över stora delar av världen. Alla studier visar dock inte på detta, och när forskarna sammanställde ett mycket stort antal studier framträdde ett mönster, nämligen att landlevande insekter tydligt minskat, medan de vattenlevande insekterna faktiskt ökat. Lägger man ihop detta får man ingen skillnad. Det visar att man inte kan klumpa ihop insekter som en grupp, utan man måste se mer i detalj för att förstå vad som pågår.

Denna minskning skulle kunna vara ett problem för fågelpopulationer. Av alla landlevande fåglar är det runt 90 % som mer eller mindre har insekter som föda under hela eller någon del av livet. Dessa fåglar äter runt 400-500 miljoner ton insekter årligen, och av de ca 6500 tättingar som finns är det runt hälften som har insekter som den dominerande födoresursen. Från detta är det lätt att fundera i banor att en minskning av tillgången på insekter skulle kunna påverka fågelpopulationerna negativt. Ingen orimlig tanke alls.

Stora minskningar i antal har setts hos många fågelarter både i Nordamerika och Europa (där nästan alla ornitologer finns). I Nordamerika har 419 arter minskat så pass mycket att det motsvarar runt 2.5 miljarder fåglar, medan 100 arter ökat något med runt 26 miljoner fåglar sedan 1970. I princip alla arter som minskat har insekter som främsta födokälla. En jättelik total minskning med andra ord. I Europa har man sett samma trend där mellan 500-600 miljoner häckande fåglar försvunnit mellan 1980 och 2017.

Men tänk om alla världens fåglar enbart äter 1 % av alla insekter som faktisk finns? Det skulle betyda att en nedgång i mängden insekter inte skulle märkas på många år hos fåglarna. En minskning av antal individer hos en fågelart kan bero på många saker, förlust av habitat eller konkurrens med andra arter till exempel. Det kan vara vanskligt att jämföra trender, och dra slutsatser om orsakssamband när trenderna sammanfaller. Det kan ju vara en tredje, okänd, orsak till minskningen av både insekter och fåglar, så att det inte finns någon direkt koppling mellan nedgången av insekter och fåglar. Det här är ett klassiskt problem inom all forskning.

Givetvis har forskare insett detta och gjort olika experiment för att förstå betydelsen av mängden insekter på häckningsframgången hos olika fåglar. Återigen med blandat resultat. Och det kanske inte är så konstigt i många fall. Om man ger fåglar mer mat kan det resultera i att de lägger fler ägg och får ut fler ungar. Men häckande fåglar, framförallt flyttfåglar på våra breddgrader, har mer att tänka på än att få ut ungar. Efter en häckning måste de rugga, vilket är en mycket energikrävande historia (fjädrar är Ok evolutionärt sett, men ingen jättehit), och de måste ha resurser för att kunna flytta söderut. Det kan betyda att ett tillskott av mat lika gärna kan betyda en bättre ruggning, snarare än en ökad kull. Fåglarna kanske lägger en optimal kullstorlek med tanke på allt annat som de ska lägga energi på, men inte en maximal.

Forskare har också lagt ner mycket möda på att mäta hur mycket insekter det finns i häckningsområdena. En given åtgärd, men då vet man i många fall inte exakt vad fåglarna äter, så om en grupp insekter är mycket vanliga, kan man dra slutsatsen att det finns gott om mat, men om fåglarna rater den födan blir slutsatsen en annan. Vidare kan det gott och väl finns stora regionala skillnader, så att det kan vara gott om mat i ett område, men tunt på andra ställen. Jag återkommer till detta.

Ett sätt att förstå om det finns ett mönster är återigen att sammanställa de studier som finns, en så kallad meta-analys. Det har precis gjorts, där man från ett totalantal om ca 25 000 artiklar hittade 419 artiklar som uppfyllde de kriterier man ställde upp. Dessa var att arterna studerats under häckning, att man hade mätt kondition och/eller häckningsframgång, att enbart vilda tättingar inkluderades, att det skulle finnas ett mått på födotillgång, och allt skulle vara studerat i artens naturliga miljö.

Forskare har använt olika mått på insektstillgång; biomassa, frass – avföring från insekter, experimentellt tillförd mat, eller reducering av insekter genom besprutning av skadeinsekter. Resultatet var mycket tydligt. Oavsett hur man mäter tillgången på insekter finns det, sett över alla dessa studier sammantaget, ett mycket starkt samband mellan insektstillgång och häckningsframgång, och ungarnas kondition. Här fanns dessutom ett negativt samband mellan kondition och antal ungar, ju fler ungar i en kull ju sämre kondition hade de. Ett tydligt exempel på resursbrist vilket gör att fåglarna väljer mängd eller kvalitet på sina ungar.

Slutsatsen från detta är tydlig, en minskning av insektstillgången leder till en minskad häckningsframgång, sett över alla studier. Det betyder också att minskningen av insekterna är ett problem för insektsätande fåglar. Men kom ihåg att biologi följer inte alltid räta linjer, och undantag kommer alltid att finnas. Det är inte självklart att det som gäller för en population även gäller för en annan population.

Ett exempel från min egen forskning kan belysa detta. I en studie av talgoxar på Gotland på 1980-talet fann man att ca 20 % av paren lade en andra kull. Det är alltså inte omläggningar utan en helt ny kull efter att den första är avklarad, oftast med färre ungar och sämre framgång. Under 2000-talet var den siffran ner i 5 %, mycket sällsynt med andra ord. Under ett möte med våra kollegor på Sveriges näst äldsta universitet (Tartu i Estland), fick vi höra att det var hela 75 % av populationen i den delen av Estland som lade andra-kullar. En enorm skillnad! Det var ju intressant och tillsammans med en kollega, Mare Löhmus som är ekofysiolog, började jag fundera på att testa detta. En uppenbar hypotes är att födotillgången skiljer sig åt mellan områdena. Nu är det svårt att mäta detta på ett bra sätt, och det blir ofta ganska indirekt. Att lägga till mat kan vara en lösning, men det kanske fanns en bättre väg att gå, nämligen via fysiologin.

När fåglar, och däggdjur, äter frigörs ett hormon som heter leptin. När halten leptin i blodet är tillräckligt hög är det en signal att nu finns tillräckligt med resurser att göra annat, som att reproducera sig. Om man kan öka leptinhalten hos honorna så att de tror att de har mycket resurser och om de då lägger en andrakull är det tydligt tecken på att det finns en födobegränsning. Om de inte svarar på detta skulle det då betyda att de har resurserna men väljer att inte använda dem till att lägga fler ägg. Sagt och gjort, 15 honor fick leptin, och 14 fick en placebo. Alla honor behandlades lika förutom leptinet. Fem av de 15 honorna som fick leptin la en andra-kull, medan ingen av kontrollhonorna. Ingen enorm effekt, men skilt från vad man kan förvänta sig av slumpen.

När vi mätte andra reproduktionshormoner var de lika hos de svenska och estniska talgox-honorna under den första kullen, men störtdök hos de svenska när häckningen var klar. Föga överraskande hade de estniska honorna fortfarande en hög nivå, och de flesta la även en andra-kull. Det som överraskade mest var att många honor i Estland fortfarande inte hade någon reduktion av dessa hormoner efter den andra-kullen. De var fysiologiskt beredda på en tredje-kull! Nu hände inte det, men skillnaden mot de gotländska talgox-honorna är slående.

Det här tyder på att det finns en skillnad i födotillgång mellan Gotland och Estland. Vad det beror på har vi ingen aning om, miljöerna är ungefär desamma, och avståndet är inte långt, enbart runt 40 mil. Resultaten visar dessutom att skillnaden i frekvens av andra-kullar inte bara beror på födotillgång. Hade det varit så enkelt hade alla, eller i alla fall en majoritet, av de gotländska honorna lagt en andra-kull precis som i Estland. Hur individer använder sina resurser över tiden är en komplex fråga, häckning är en sak, ruggning en annan, och vinteröverlevnad ytterligare en annan. Ungarna i andra-kullar har ofta en sämre framtid, de föds sent, och måste konkurrera med fåglar från först-kullarna.

Det finns med andra ord ett tydligt mönster som visar att tillgången på insekter spelar en stor roll för fåglarnas häckningsframgång. Både insekter och fåglar har minskat kraftigt de senaste decennierna och det svårt att inte tro att det finns ett samband, i synnerhet som det är de insektsätande arterna som minskat mest. Det finns dock en variation mellan arter och mellan populationer. Det gör att man måste se tvärs över en lång rad studier eftersom enstaka studier kan visa på vad som helst. Det lönar sig därför att lyfta blicken om man ska se skogen för alla träd. Det är till och med nödvändigt.

 

Litteratur

Burns, F. med flera. 2021. Abundance decline in the avifauna of the European Union reveals cross-continental similarities in biodiversity change. Ecology and Evolution 11: 16647-16660. OPEN ACCESS

Grames, EM med flera. 2023. The effect of insect food availability on songbird reproductive success and body condition: evidence from a systematic review and meta-analysis. Ecology Letters 26: 1-16. OPEN ACCESS

Van Klink med flera. 2020. Meta-analysis reveals that declines in terrestrial but increases in freshwater insect abundances. Science 368: 417-420.

Lindén M. 1988. Reproductive trade-off between first and second clutches in great tits. Oikos 51: 285-290. OPEN ACCESS

Lõhmus M och Björklund M. 2009. Leptin affects life history decisions in a passerine bird: a field experiment. PLoS One 4: e4602. OPEN ACCESS

Mägi M och Mänd R. 2004. Habitat differences in allocation of eggs between successive attempts in great tits (Parus major). Ecoscience 11: 361-369. OPEN ACCESS

Rosenberg, KV med flera. 2019. Decline of the North American avifauna. Science 366: 120-124.

Tallamy DW och Shriver WG. 2021. Are declines in insects and insectivorus birds related. Ornithological Applications 123: 1-8. OPEN ACCESS

https://butterfly-conservation.org/state-of-uk-butterflies-2022

Visningar: 289