Vi hör ofta att det kan vara bra att samla i ladorna, i betydelsen spara resurser så man har under sämre tider. Detta är inget nytt i fågelvärlden; mesar, nötväckor, nötskrikor och nötkråkor är kända exempel där frön, ek- och bokollon göms undan för att förhoppningsvis kunna konsumeras senare. Precis som vi själva gjort under långa tider så är hösten en period där det gäller att ladda skafferiet inför vintern. Här kan det vara på sin plats att avfärda en myt. Det går att läsa i äldre böcker att detta hamstrande är ett sätt att gynna arten eftersom de som gömmer maten inte hittar den igen, men kanske en artfrände. Många finurliga studier har visat att fåglar som hamstrar har en mycket bra koll på sina gömmor, och är inte alls intresserade av att dela med sig. Många av dessa arter är starka revirhållare, vilket är ett sätt att skydda sina resurser.

Den enda ugglan, åtminstone vad man vet, som hamstrar är vår lilla sparvuggla. Jag har egen erfarenhet av detta. Vi var några doktorander som studerade mesar och nötväckor i ett skogsområde utanför Uppsala. Vi spenderade en hel del tid med att fånga och individmärka individerna i området för olika studier. Under vintern försvann de en efter en, och nya kom till. Nå, det är sånt som hände med småfåglar, en del svälter ihjäl, och vi var nog säkra på att en del dragit till ett närliggande villasamhälle och överflödet av matbord där. Tills en dag en kollega sa, jag vet vart våra fåglar tagit vägen, kom får ni se. Och minsann, i en starholk tittade en sparvuggla ut. När vi sedan tittade vi in i holken hittade vi alla ringar som tillhört de fåglar som försvunnit. Så kan det gå.

Hamstringen hos sparvugglan har studerats under många år på det finskspråkiga universitetet i Åbo (det finns ett svenskspråkigt dessutom). Totalt kunde man studera hamstringsbeteendet hos 344 individer. Föga överraskande är det sorkar som hamstras mest, följt av möss, näbbmöss och fåglar. Sorkarna fluktuerade över åren med rejäla toppar vart tredje år, och antalet sorkar som hamstrades varierande mellan noll och 3415 beroende på sorkcykeln. Det finns en tydlig skillnad mellan könen och åldrarna. För gamla hanar fanns ingen koppling mellan sorktillgång och hamstring, däremot fanns ett starkt positivt samband hos adulta honor och ungfåglar; ju mer sork, ju mer sork hamstrades. Andelen fåglar som hamstrades minskade med ökande antal sorkar.

Siffror från två av åren kan tjäna som tydliga exempel. År 2006 hamstrades inga sorkar alls, uppenbarligen ett riktigt dåligt sorkår. Däremot hittades 2014 fåglar samma år. År 2008 hade det vänt och det var ett toppår för sorkarna och hela 3118 sorkar hamstrades, mot endast 106 fåglar. Sparvugglorna är uppenbarligen opportunister, är det gott om sork tar de sork, är det ont om sork tar de vad helst annat som finns att äta i rätt storlek. Åtminstone gäller detta honor och ungfåglar. Det faktum att dessa två grupper är mer benägna att hamstra kan för honornas del förklaras av att de är större och behöver resurser till häckningen. En förklaring till att yngre fåglar är mer benägna att hamstra kan bero på att de är mindre erfarna och därför i behov av skyddsnät i form av ett lager med mat om vintern blir svår och maten svår att hitta.

Hamstringen sker i håligheter som till exempel gamla hackspettsbon, och i holkar om dom finns. De finns inte i överflöd men det kan vara dumt att samla allt i en hålighet. Andra sparvugglor kan ju hitta lagret, och ha en mård eller en vessla som hittar lagret är ingen höjdare. Därför använder de flera olika lager, inte på det sätt mesarna hamstrar med lite här och var, utan det är två eller tre lager som gäller med en hel mat hamstrat i dessa lager. Alla individer gör dock inte på det sättet, i denna studie var det ungefär hälften av ugglorna som hade flera lager. Avståndet mellan de olika lagren varierade men i genomsnitt låg de 1400 m ifrån varandra, men de fanns några observationer att kända adulta individer hade lager på över tre kilometers avstånd.

Att de har olika lager kan förklaras med att de vill sprida riskerna. Men varför är de så långt ifrån varandra? En förklaring är att sparvugglorna lever huvudsakligen i granskog men behöver ett inslag av lövträd som hackspettarna kan göra de hål som ugglorna behöver för häckning och lagring. I ett fragmenterat skogslandskap är det ont om lämpliga träd och avståndet mellan lagren kan helt enkelt vara en konsekvens av detta. Det behöver alltså inte vara en medveten strategi, som det kan vara, utan en effekt av tillgången på lämpliga platser att hamstra mat i.

Det är en sak att ugglorna hamstrar, men har det någon effekt på överlevnaden? Det finns en mängd teoretiska skäl till att det är fördelaktigt att hamstra, men hur ser det ut i den verkliga skogen? I en liten större studie av samma population studeras 407 kända individer och deras hamstring och vinteröverlevnad. Om hamstringen ska vara till någon måste det ha en effekt på individernas överlevnad. Det fanns en rejäl variation mellan olika individer i hur mycket som hamstrades, i genomsnitt drygt 400 g hittades, men som minst tre och ett halvt gram och som mest hela fyra och ett halvt kilo!

Det kan ju inte komma som en överraskning att hur mycket som hamstrades påverkade överlevnaden på vintern. Hon gamla honor steg den från 20 procent med lite hamstring till 84 procent hos de med mycket hamstring. Hos hanarna var det samma trend, från 51 till 93 procents överlevnad beroende på hur mycket som hamstrades. Det är uppenbart att hamstring har en positiv effekt på överlevnaden, ju mer ju bättre. Men varför hamstrar inte alla så mycket det går? En förklaring kan vara brist på tillgängliga lager. Individer med sämre revir utan bra lagringsmöjligheter har inget val, de får satsa på att hitta mat för stunden även om det kanske inte går så bra.

Det finns ju en alternativ förklaring som vi kan finna i den gamla fabeln om myran och syrsan. Myran stretar på för att spara inför vintern:

Hur lyckligt, säger hon, i denna svåra tid,
At sådant öfverflöd uti sit granskap finna!
Hvart korn, som kan på räkning fås,
Jag nästa år betala skall med fyra.

Allt medan syrsan spelar på och njuter av stunden:

En Syrsa, som den vackra tiden
Förnött med sång i roligt mak,
Var utan föda, utan tak,
När skörde-månan var förliden.

Vi vet ju hur det gick i slutändan, syrsan kom och tiggde mat hos myran. Nu finns inte detta alternativ för sparvugglor, de som inte av olika anledningar inte hamstrat får betala med en lägre överlevnad, eller flytta någon annanstans.

Hamstringen börjar på hösten och det är kopplat till när vinterkylan sätter in. Precis som hos oss vill vi ha maten säker i vår frys, tinar maten upp så börjar den ruttna med tiden och måste ätas upp så snart som möjligt. Det betyder att individer som börjar hamstra för tidigt kommer att drabbas av att frysen går sönder, maten som skulle behövas under vintern tinar och måste ätas upp. Hamstringen startar senare under varma och våta höstar för att detta ska kunna undvikas. Ruttnande hamstrad mat är kopplat till en lägre återfångst hos sparvugglehonor, antingen på grund av lägre överlevnad eller att de migrerar.

I takt med att vintrarna blir varmare och våtare ökar risken för att den hamstrande maten ruttnar, och därmed inte kan vara den buffert som fåglarna behöver över vintern. Som vi sett påverkar det överlevnaden kraftigt. Om till detta lägger färre träd att hamstra i så kanske inte framtiden för sparvugglorna ser så där väldigt ljus ut. Å andra sidan om snötäcket minskar, eller helt försvinner blir det lättare fånga sork. Sparvugglorna kan inte fånga sork under ett tjockt snötäcke, det är ju en förklaring till att de hamstrar medan de kan fånga sorkarna.

Sparvugglan är en liten favorit sedan unga år. När jag gick i högstadiet i början av 1970-talet hade vi en invasion i min hemkommun. Varje dag efter skolan gick vi upp på berget där de fanns och började härma. Det tog inte lång tid innan de svarade och kom och tittade ner på oss med sträng blick. Det läskiga var att när det blev helmörkt gick de till attack. Alltid i ögonhöjd och vi upptäckte dem först när de var en meter bort, så det gällde att ducka snabbt. Det är kanske inget att rekommendera, men det var en ingång till mer intensiv fågelskådning för flera av oss.

Litteratur

Korpimäki, E. med flera. 2025. Winter survival of a small predator is determined by the amount of food in hoards. Journal of Animal Ecology 94: 233-243.

Masoero, G. med flera. 2018. Food hoarding of an avian predator: sex- and age-related differences under fluctuating food conditions. Behavioral Ecology and Sociobiology 72: 159.

Masoero, G. med flera. 2020. Climate change and perishable food hoards of an avian predator: is the freezer still working? Global Change Biology 26: 5414-5430.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/gcb.15250

Masoero, G. med flera. 2020. Age and sex differences in numerical responses, dietary shifts, and total responses of a generalist predator to population dynamics of main prey. Oecologia 192: 699-711.

https://link.springer.com/article/10.1007/s00442-020-04607-x

https://runeberg.org/fabler/0021.html

 

 

Visningar: 79