Våren trampar på med värme och bakslag om vartannat. Men flyttfåglarna anländer som vanligt, och den annars ganska tysta skogen fylls med fågelsång av alla de slag. Stannfåglarna har sjungit ett längre tag, men nu fylls kören på med en rad andra ljud. Normalt sett tänker vi oss att det är hanar som sitter och sjunger på våren för att locka till sig honor, och i många fall försvara revir mot andra hanar. Ser vi en sävsparv som sitter i vassen och sjunger ser vi alltid att det är en hane, eftersom könen skiljer sig så påtagligt i fjäderdräkten. Men hur är det med näktergalen och lövsångaren, där det inte går att se om det är en hane eller hona som sjunger. De flesta antar nog att det är hanen som sjunger, men vet vi det egentligen? Tänk om bägge könen sjunger utan att vi har någon koll på detta?

Inom forskningen måste man alltid passa sig för att fastna i ett givet sätt att tänka. Det är därför nyttigt att ompröva sina tankar och antaganden gång efter annan. Jag hörde en gång ett föredrag på en konferens där föredragshållaren introducerades med orden: ”ibland måste man vända upp och ner på saker och ting eftersom man då kan se saker på ett annat sätt. Eller så upptäcker man att man står på huvudet”. Att ifrågasätta dogmer och sanningar kan vara nyttigt, men behöver inte alls leda till att man blir klokare, det kan ju faktiskt vara så att dogmerna har substans och då får stanna.

En ”sanning” som nu börjar omprövas är just om det bara är hanar som sjunger. En färsk studie av blåmesar visade att honor sjunger precis som hanar men mycket mer sällan. I genomsnitt sjöng en blåmeshane i denna studie en gång i halvtimmen, medan honorna sjöng ungefär en gång varannan timme. En mycket klar skillnad med andra ord. Vi kan ju jämföra med talgoxen som jag spenderade hundratals timmar med att studera. Hanarna sjöng både nu och då, men vi hade en observation av en sjungande hona en gång. Extremt sällsynt med andra ord, och påtagligt olika blåmesen.

Det fanns en stor skillnad mellan könen i deras sångbeteende. Hanarna sjöng flitigt i gryningen när honan var i holken, ett beteende honorna inte alls hade, precis som hos talgoxen. Honorna hade bara en sångtyp medan hanarna hade i genomsnitt tre sångtyper, och ingen hane hade färre än två olika sångtyper. Studien omfattade tre års insamlande av sång, av totalt 36 sjungande honor, så det är inte några udda observationer utan ett klart mönster. Nu sjöng inte alla honor, utan bara runt hälften. Det kan bero på att det inte sjöng alls eller att de sjöng så sällan att forskarna helt enkelt missade de få gånger de faktiskt sjöng.

Hos både blåmesen och talgoxen kan honorna sjunga, och jag skulle bli förvånad om man inte hittade detta hos många andra arter. Blåmeshonorna sjunger till en viss del, oftare på egen hand än hanarna som sjunger när de har ett gräl med grannen. Den enda observation jag har hos talgoxen var under en intensiv revirstrid där hanarna låg på marken och slogs. Bara en av de två honorna på plats sjöng, och mycket lite. Då är frågan, varför sjunger inte talgoxhonorna? De kan ju bevisligen, men verkar välja att inte göra det. Varför sjunger bara en del blåmeshonor, och inte alla? Varför väljer en del att inte sjunga? Här finns det mycket att fundera över.

Att honor sjunger är inte okänt på något sätt. I tropikerna finns många arter som har duetter så att ena könet börja sjunga och efter några strofer tar det andra könet vid och fortsätter sången. Jag har själv hört från olika arter av grässångare i Kenya och Tanzania. Om det inte vore så att de sjungande fåglarna satt en bra bit ifrån varandra skulle man trott att det bara var en enda fågel, det går inte att märka någon paus mellan de två individernas sång. Det finns ingen brist på möjliga förklaringar till funktionen av detta beteende, men de vanligaste brukar vara att det är en signal till omvärlden att bägge individerna är på plats i reviret och inte är intresserade av att någon annan kommer dit med tveksamma intentioner.

I en annan färsk studie har forskare spelat in bofinkar, dels på Europeiska fastlandet, och dels på de Atlantiska öarna. På över 200 timmars inspelning på fastlandet hittade man ingen hona som sjöng, men däremot på Kanarie-öarna och då både hos bofinken och blåfinken. Även här sjöng honorna mer sällan, och lite enklare än hanarna. Det som är mest intressant är att blåfinken utvecklat en form av duettsång där honan inom en sekund (i snitt 0.2 sekunder!) sjunger sin sång efter att hanen slutat. Återigen sjöng honan en enklare sång med i snitt bara en stavelse, medan hanen hade i genomsnitt tio stavelser. Hon avslutade alltså hanens sång med en egen stavelse. Eftersom finkarna kommit till de Atlantiska öarna tämligen sent från fastlandspopulationer där honan inte sjunger, har det utvecklats separat på dessa öar. I ett mycket begränsad sök hittade man en sjungande hona på Azorerna och ingen på Madeira, men det kanske bara var en miss.

Rent evolutionärt verkar det som om sjungande honor är den ursprungliga egenskapen, och som försvunnit ett antal gånger, och kommit tillbaka hos andra arter. Med andra ord, en evolutionärt flexibel egenskap. Det i sin tur innebär att funktionen skiftar över tiden, ibland är det viktigt att honor sjunger, ibland inte, det beror alldeles på de ekologiska omständigheterna.

Hur är det då med våra svenska arter? Jag har själv hört honlig sång hos både talgoxe och rosenfink, men extremt sällan. Hos järnsparv och trastsångare verkar det finnas, men i övrigt då? När vi hör en lövsångare eller rödhake inne i snåren, vet vi om det är en hane eller hona som sjunger? Om även om vi skulle se den kan vi knappast se könet på de sjungande individen. Kanske det finns duetter hos svenska tättingar? Ingen vet, och det finns uppenbara praktiska problem att ta hänsyn till. För att kunna veta något krävs mycket att följa individmärkta fåglar, och den tiden finns inte för de allra flesta. Det är fullt möjligt att förekomsten av sjungande honor hos svenska tättingar är gravt underskattat beroende på att vi helt enkelt utgått från att det bara är hanar som sjunger. Det kan vara värt att tänka tanken, och ifrågasätta det invanda. Kanske det inte alls är vanligt, men det vet vi ju faktiskt inte.

Så ut och lyssna! Om inte annat bara för att njuta av rödhakar och kärrsångare och allt vad det nu är som låter i era hemtrakter.

 

Litteratur

Cooper, JEJ. Med flera. 2023. Evolution of female song and duetting in the chaffinch (Fringilla) species complex. Journal of Avian Biology 2023: e03069. OPEN ACCESS

Garamszegi, LZ med flera, 2007. The evolution of song in female birds in Europe. Behavioral Ecology 18: 86-96. OPEN ACCESS

Hall, ML. 2004. A review of the hypotheses for the functions of avian duetting. Behavioral Ecology and Sociobiology 55: 415-430. OPEN ACCESS

Langmore, NE. 2022. Female song can be over-looked in even the most studied songbirds. Behavioral Ecology 34: 160-161. OPEN ACCESS

Odom, KJ: med flera. 2014. Female song is widespread and ancestral in songbirds. Nature Communications 5: 3379. OPEN ACCESS

Sierro, J. med flera. 2022. Female blue tits sing frequently: a sex comparison of occurrence, context, and structure of song. Behavioral Ecology 33: 912-925.

 

Visningar: 352