En trevlig företeelse vissa vintrar är invasionen av sidensvansar. Här i Uppland var det måttligt med sidensvansar denna vinter, men det kan vara mycket fler. Sett över hela Norden kommer dessa invasioner ungefär vartannat till vart fjärde år med en viss regelbundenhet. Invasionerna följer förekomsten av rönnbär mycket väl, är det mycket rönnbär kommer också sidensvansarna, är det ett dåligt år för rönnbären kan det vara svårt att se dom överhuvudtaget. För ett par år sedan hade vi en massiv rönnbärstillgång, men inga sidensvansar av den enkla anledningen att tallbitarna kom först och jagade aktivt bort sidensvansarna. Dessa invasioner är synkrona över stora delar av Norden och England, mindre så i Polen, med det kan förklaras av att de huvudsakligen rör sig åt sydväst.

Men varför kommer dom hit? Hur vet dom att det är gott om rönnbär här? En ny studie som tittat på invasioner av sidensvans de senaste 40 åren gav några överraskande resultat. Den första hypotes de flesta kan tänka sig för dessa invasioner är att det är dåligt med mat i norr, där dom häckar, och om det är gott om rönnbär här så överger de sina normala områden och kommer söderut. Det finns bra data från Finland både rörande sidensvans och förekomsten av sidensvans i södra Finland (invasioner). Om nu denna hypotes skulle stämma borde det vara fler invasioner när det är dåligt med rönnbär i norr. Nu var det inte så. Inte alls faktiskt. Ju mer mat i norr, ju större invasion i söder. Vem kunde ana att det fanns ett sådant samband? Så den hypotesen kan vi skrota, hur plausibel den är må ha låtit.

Det kan ju vara så att det finns bra med mat i norr men ändå mer i söder så att fåglarna dras dit trots allt. Väldigt mycket mat är ju bättre än ganska mycket mat, kan man tycka. Inte heller den hypotesen fann något som helst stöd.

En tredje hypotes skulle kunna vara att populationstätheten i norr vissa år blivit så hög att många fåglar hellre drar i väg söderut istället för att konkurrera om maten i norr. Något samband med antal häckande fåglar och sannolikheten för en invasion fanns dock inte. Många djurarter har populationsstorlekar som fluktuerar kraftigt mellan åren. Dessa arter kännetecknas av att de har en stor reproduktionspotential så att antalet ungar kan variera dramatiskt mellan olika år. Sidensvansen lägger i snitt fem ägg, och de skulle behöva ha många kullar per år för att någon kraftig fluktuation i antal skulle uppstå. Så det kan vi avfärda.

Men vad är orsaken till dessa invasioner, om inte mat och populationsstorlek inte verkar spela någon roll? Här kommer vi till ett problem. Det kan vara så att dessa fåglar kommer från den ryska taigan långt i öster där rönnbären inte är synkrona med våra rönnbär här i Norden. Exakt hur långt bort de måste komma ifrån är givetvis oklart. Själva förklaringen är i och för sig plausibel, men otillfredsställande eftersom vi är tvungna att förklara nåt vi inte begriper med något vi inte vet. En brist på mat i östra Sibirien kan vara en förklaring, men vi kan aldrig testa den hypotesen.

Sidensvansarnas invasioner är väl vad vi märker mest i våra tätorter, men det är andra arter som mer eller mindre regelbundet uppträder i massor på våra sträcklokaler. I höstas sträckte det runt en kvarts miljon svartmesar från Hangö i Finland ut över havet till någon okänd destination. En fågel som vanligtvis är stationär i sina barrskogar. 17 000 talgoxar sträckte ut från Puise i västra Estland en dag i september (säkert fler totalt, men det var den dagen det var en skådare där). Återigen en tämligen stationär art.

Nötkråkor, korsnäbbar, grön och gråsiska är andra arter som vissa år finns i stora mängder men andra år knappt syns alls. Jag har flera gånger upplevt invasionen av små kungsfåglar på Öland, där de totalt utmattade krockar med folk och sitter utmattade på ens kikare några minuter innan de kastar sig ut över havet antagligen med ett dåligt resultat.

Den gängse hypotesen för dessa arter är återigen matbrist, antingen på grund av att favoritfödan fluktuerar mellan åren, som rönnbären och olika kottar, eller att populationsstorlekarna blivit så stora att konkurrensen om maten blivit för stark. Bättre fly än illa fäkta kan man kalla den hypotesen. Det är värt att poängtera att hypotesen om att det är matbrist som är orsaken till dessa invasioner är förvisso mycket trolig och kanske sann i många fall, men adekvata test saknas. Det finns ofta antaganden om att ”någon annanstans” är det födobrist och därför drar fåglarna. Nu stämde inte detta för sidensvansarna, de drog fast det fanns mat. Vi vet inte varifrån fåglarna kommer, är det från Lappland, eller bortre Sibirien? Det spelar roll för förståelsen av fenomenet. Sannolikt finns det inte en förklaring som samtidigt kan förklara sidensvansarnas, svartmesarnas, korsnäbbarnas eller lappugglornas invasioner. Så länge vi inte vet varifrån de kommer, har vi svårt att veta vilka lokala faktorer som gör att fåglarna i massor drar söderut. Vi bara vet att dom gör det.

Så även om vi inte vet varför dessa invasioner förekommer, kan vi alltid glädjas åt dem. När tallbitarna invaderade Uppsala för något år sedan kunde många icke-skådare se dem och lära sig vad det var. Hos många föddes ett intresse, och de ville veta mer av oss som stod där med våra kikare och långa teleobjektiv. Det är gott så.

Litteratur

Dale, S. 2023. Irruptions of Bohemian Waxwings in relation to population density and food availability. Journal of Ornithology 164: 887-899. OPEN ACCESS

https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-023-02083-7

 

 

 

Visningar: 215