Tättingar som häckar i öppna bon löper stor risk att få boet plundrat av kråkor och nötskrikor. Andelen bon som vid varje häckning misslyckas är ofta väldigt hög. En faktor är att dessa kråkfåglar noterar om det är aktivitet vid en given plats och tittar närmare, och hittar troligen boet efter ett tag. Det betyder att det finns skäl för föräldrarna att besöka boet så sällan som möjligt för att minska risken för upptäckt.  Andra sidan finns det en mer eller mindre stor kull med ungar som behöver mat, framförallt om ungarna föds upp på insekter. Ungarna växer fort, och hos många arter är det benen som växer fortast så ungarna kan lämna boet långt innan de kan flyga. Ju fortare de växer, ju fortare kan de lämna boet och minska risken för att bli uppätna. Hur kan denna konflikt mellan att ge så mycket mat som möjligt, och vara vid boet så lite som möjligt lösas?

Att intensivt leta mat och flyga fram och tillbaka till boet medför risker för den vuxna fågeln. Ju mer man syns, ju större är risken för att sparvhöken eller sparvugglan ser en. I ett par som häckar finns risken att en individ drar ner lite på matningen för att minska sin egen risk för upptäckt, på bekostnad av sin partner som måste jobba mer och utsättas sig för en större risk. Men det fungerar endast om bara en individ är lite slöare, ungarna måste trots allt få sin mat om det ska bli en lyckad häckning. Ännu en konflikt som måste lösas på något sätt.

I England har forskare studerat samma population av stjärtmesar i 24 år, och hittat ett par intressanta lösningar på de två problemen. Stjärtmesen häckar som par, men även med hjälpare, det vill säga individer som inte bidrar till häckningen mer än med mat till ungarna. En klassisk kooperativ häckning med andra ord. Huruvida de bidrar till häckningen i termer av egna ungar är inte alltid självklart, men det är en annan fråga. I denna population fanns det upp till fem individer som födde upp ungarna i ett bo. Precis som hos många andra öppen-häckare var predationen hög, lite drygt 70 % av alla bon blev förstörda av kråkfåglar och vesslor.

Forskarna fann att stjärtmesarna hade två strategier för att lösa konflikterna ovan. En strategi var att turas om att mata ungarna, det vill säga varannan gång om de var två vid boet, och var tredje om de var tre och så vidare. Nu kan ju ett sådant mönster uppstå helt naturligt om paret kommer i otakt med matningen. Men det går att räkna ut hur ofta man borde se ett varannan gång mönster och sen jämföra det med ofta man faktiskt ser det. Och se, fåglarna turades om att mata oftare än slumpen. Det verkar alltså som om det är en medveten strategi för att alla ska bidra lika mycket till matningen. Detta gällde även om det var fler än två individer som matade vid boet.

Det låter kanske som om vi förflyttar vårt sätt att tänka på fåglarna, och de tänker som vi. Det kan ju trots allt finnas någon mekanism som får det se ut som om det är ett medvetet val att turas. Tack vare ett idogt fältarbete där man följde många par kunde man dock se att en individ som matat ungarna flög iväg en bit och bara tog det lugnt där i väntan på att partnern skulle mata. Först efter det var det dags att mata igen! Det verkar alltså som en helt medveten strategi.

Så stjärtmesarna verkar ha löst problemet med att minimera tiden vid boet för varje individ. Men spelar det någon roll för häckningen? Svaret är ett entydigt, ja, det gör det! Par som var bra på att turas om matade oftare, fick fetare ungar, och fler ungar som överlevde. När man tittade närmare på data såg man att de par som fick fler överlevande ungar även hade hjälpare, medan hos ensamma par fanns inte detta fenomen. I en grupp av stjärtmesar som matar ungar i ett bo var det fördelaktigt att turas om, medan det inte var lika tydligt hos enskilda par.

En annan strategi var synkron matning. Istället för att turas om med matningen kom alla individer samtidigt och matade ungarna. Det minskar ju tiden vid boet, och rörelserna runt boet avsevärt. Även här kan det se ut som ett mönster att alla kommer samtidigt av ren slump. Men även här kunde forskare räkna ut hur ofta detta borde ske, och för att gruppstorlekar, från två till fem individer, var fåglarna mer synkrona än slumpen. Det betyder att de väntade in varandra så att alla kunde mata samtidigt. Bon med hög matningsfrekvens hade högre överlevnad om matningen var synkron, än hos bon med lägre grad av synkronitet.

Stjärtmesarna har alltså två olika strategier för att minimera riskerna i samband med häckningen. De turas om att ge mat för att minska risken för upptäckt av en hök, och de matar synkront för att minska tiden vid boet. För att detta ska fungera krävs att enskilda fåglar i gruppen (hona, hjälpare) gör och agera därefter. En fågel som har matat väntar på andra fåglar, antingen för att den andra ska mata, eller för att mata samtidigt. Detta löser de två problemen som jag nämner i början, två olika problem, två olika lösningar. Stjärtmesar har uppenbarligen en stor beteende-mässig flexibilitet som gör att de kan anpassa sitt beteende beroende av vad andra gör. Fast de är så små är dom inte dummare för det!

Litteratur

Halliwell, C. med flera. 2022. Coordination of care by breeders and helpers

in the cooperatively breeding long-tailed tit. Behavioral Ecology 33: 844–858.

https://academic.oup.com/beheco/article/33/4/844/6601377

Halliwell, C. med flera. 2023. Coordination of care is facilitated by delayed feeding and collective

arrivals in the long-tailed tit. Animal Behaviour 201: 23-44.

https://doi.org/10.1016/j.anbehav.2023.04.005

Halliwell, C. med flera. 2024.  Coordination of care reduces conflict and predation risk in a cooperatively breeding bird. Evolution Letters 2024: 1-10

https://doi.org/10.1093/evlett/qrae031

 

 

Visningar: 157