En legendar har lämnat oss. Staffan Ulfstrand gick bort förra veckan några månader innan han skulle fylla 90 år. Han hade ett mycket rikt liv och kom att betyda oerhört mycket för en lång rad doktorander och forskare i Sverige och utomlands. Eftersom jag hade nära kontakt med Staffan över mer än 40 år vill jag dela med mig av några personliga minnen jag har av honom som forskare, fågelskådare och god vän. Andra kommer säkert att fylla på med andra delar av hans liv, men jag vill ta fram några minnen som berört mig mest.

Staffan Ulfstrand 1988 vid min disputation

Min första kontakt kom med Staffan var genom hans bok Fågelekologi (1978), en liten gul bok som gick igenom alla grunder i ekologi, utifrån ett fågelperspektiv. Även om jag var fågelskådare, och läst en del ekologi på universitet från ett ekosystem-perspektiv med kolcykler och annat som intresserade mig föga. Här kom en bok som hade ett annat perspektiv och som tilltalade mig enormt. Jag läste så småningom D-kursen (som det hette på den tiden) i zooekologi, och gjorde ett examensarbete om orrar på Grimsö 1980.

Staffan hade just då kommit till Uppsala från Lund, till en liten och ganska sömnig forskningsavdelning. Där fanns redan Arne Lundberg, en blyg forskare från norra Finland rekryterades snabbt, Rauno Alatalo. Rauno visade sig vara ett geni som tillsammans med den lika briljante Arne och med stort stöd av Staffan lyfte avdelningen vetenskapligt och intellektuellt avsevärt. Snabbt expanderade avdelningen och vi blev en större grupp med lite olika inriktningar. Jag var fältassistent våren 1980 och blev alltmer intresserad av vad som pågick, men vågade inte ta steget att söka som doktorand. Jag var återigen fältassistent våren 1981, och på hösten 1981 frågade Staffan mig om jag inte kunde söka en doktorandposition, eller i hans ord ”om inte annat för att öka konkurrensen”. Så blev det.

Den grupp doktorander som då fanns var ett gäng entusiaster, vissa med andra handledare, men vi lämnade alltid våra alster till Staffan. Dels för att vår engelska var tämligen medioker, medan Staffan hade ett genuint språköra (han läste faktiskt latinlinjen i gymnasiet), och dels för att få kommentarer på vårt vetenskapliga resonemang. Uppsatserna kom snabbt tillbaka, ibland samma dag, och alltid lika rödfärgade som kunde få vilken Hötorgsmålning som helst att framstå som blek och färglös. Språket blev begripligt även för engelskspråkiga, och Staffan lät aldrig ett dåligt underbyggt argument slippa undan. Detta följde honom hela livet, hade man inte ordentligt på fötterna när man diskuterade såg han blottorna och högg direkt. För en ung doktorand var det en perfekt skola i konstruktivt kritiskt tänkande. Ingen behöver dåliga vetenskapliga argument, klart, logiskt och stringent måste det vara. Och även om rödpennan härjade våldsamt emellanåt var det alltid med glimten i ögat, hans kommentarer var alltid menade att förbättra och vi visste det. Nu efteråt undrar jag hur han stod ut med att läsa alla dessa tämligen usla alster vi presterade i början.

Det blev tidigt klart att två av Staffans passioner var fåglar och Afrika, helst samtidigt. Jag hade förmånen att följa med på en doktorandresa till Kenya 1986 tillsammans med ett andra unga doktorander, alla fågelskådare. Redan en av de första dagarna flög en liten bulbyl över vägen, och Staffan sa direkt det engelska och latinska namnet och tillade med ett glatt utrop ”vad kul, den har jag inte sett sedan 1957!”. Vi andra tittade skeptiskt på varandra. Bulbyler är notoriskt svårbestämda, så vi hade tagit en genväg och gjorde två grupper, brunbullar och grönbullar, efter den dominerande färgen på dem. Så att 29 år senare kunna bestämma en fågel i en så svårbestämd grupp kändes lite optimistiskt. Fågeln satte sig fint och vi kunde efter lite diskussion komma fram till samma slutsats som Staffan. Detta upprepades några gånger tills vi insåg att han faktiskt kunde alla fåglar och större däggdjur, och vad han än sa så var det rätt. Minst sagt imponerande!

Staffan i sitt rätta element, den östafrikanska savannen. En bättre guide kunde man inte få.

Tio år senare handledde vi tillsammans en doktorand (Göran Spong) som hade ett projekt om lejon i Selous i södra Tanzania. Givetvis insåg vi att vi måste handleda på plats så vi tog oss ner till Selous. Tanken på att sätta upp sitt fjälltält på savannen för natten kan få många att rygga tillbaka, men det var så vi gjorde 1986, och så och denna gång. Det kan var lite skrämmande med lejon och elefanter på närhåll, men Staffan var lugn som en filbunke i alla lägen. Hans fascination för närkontakt med elefanter kanske inte föll alla i smaken men det var aldrig ett problem.

Två gånger var det dock uppenbart att även Staffan blev obekväm, själv var jag livrädd. Ena gången var en natt långt ut i ingenstans i Selou där inga kartor finns. Vi sov i godan ro i vårt fjälltält när vi plötsligt vaknade av ett antal lejon som röt hejdlöst på ett mycket obekvämt kort avstånd. Vi vaknade med ett ryck, och övertygade oss med en intrikat och givande vetenskaplig diskussion att detta handlade om två grupper som hade en så kallad ”roaring-contest” med en annan grupp. Eftersom de ryter i otakt kan man heller inte höra hur många det är, det kan vara tre, eller tretton, det bara låter mycket. Väldigt mycket. Det är en signal till andra grupper; vi finns här och vi är många så kom inte hit Det faktum att några hyenor sniffade på tältet samtidigt var en mindre sak psykologiskt även om det rent konkret kanske var ett större hot. När lejonen tystnade somnade vi om, märkligt nog.

Det andra tillfället när vi gled över savannen i Selous och plötsligt såg ett antal lejon som hoppade runt i meterhögt gräs. Plötsligt dök en leopard upp och försvann till toppen av en acacia. Lejonen försökte ta sig upp, men var alltför klumpiga. Leoparden gick fram och tillbaka i grenverket, fräsande och med svansen resolut svängande fram och tillbaka som alla katter gör när de är på riktig dåligt humör. Plötsligt hoppar leoparden ner till de tre lejonen och en fight som kunde ha tagits från en serietidning bröt ut. Ett väldigt moln av damm, där det stack ut en fot här, en svans där och ett ben där. Plötsligt stannade allt av. Lejonen fick syn på en hyena och eftersom de hade adrenalin upptill öronen satte de av mot hyenan. Vi tittade på varandra och undrade om leoparden rimligtvis borde ha dött. Vi gled sakta mot acacian och gräsmarken men såg inget. Den måste alltså ha överlevt, men måste må riktigt uselt. Inget att leka med, med andra ord.

Då hände det som inte fick hända. Punktering. Vad gör vi nu? Med tanke på en skadad leopard i gräset kändes ju inte ett hjulbyte som en höjdare. Men, Staffan ställde sig på taket och höll utkik, och Göran och jag bytte hjul. Jag är övertygad om att F1-folket inte kan byta hjul på en Land Rover lika snabbt. Nå, efter bytet och hundra meter framåt stötte vi på leoparden som fräsande drog iväg. Blodtrycket nådde klart ohälsosamma höjder under detta. Kvällen närmade sig och vi åkte någon kilometer för att slå läger. När vi satt och språkade framför lägerelden såg vi ögon överallt, och när vi lyste med ficklampan såg vi minsann de tre lejonen mindre än 50 meter ifrån oss. Mitt blodtryck steg snabbt, men Staffan hade då återfått sitt kolugn och höjde handen, log mot lejonen och sa, hej på er!

Detta var i slutet av hans tid som aktiv, pensioneringen närmade sig. Han var tyst om sina planer men det blev uppenbart något år senare när hans Savannliv (1999) kom ut, där hans lysande förmåga att popularisera forskning kom till sin rätt. Vår resa till Tanzania hade satt ett spår. Vi reste från Selous via Ngorongoro till Serengeti för att träffa en annan lejonforskare. Vi tältade på kanten till kratern, vi frös eftersom det var blott några få grader däruppe, och vår packning innehöll kläder anpassade till ett mer tropiskt klimat. Vi hade just ingen ved, så middagen bestod av en burk Pringles. Vi lade oss tidigt. Morgonen efter var magisk, eller som Staffan skrev i Förordet till Savannliv:

”Jag hade krupit ut ur mitt tält, blåst liv i elden och såg ut över den väldiga kratern. Den var delvis höljd i dimmor, som förgäves försökte smita undan de ännu knappt värmande solstrålarna”.

Så var det, och hans beskrivning kan jag läsa om och om igen och minnas denna magiska morgon.

Staffan spanar över Ngorongoro-kratern i juli 1997.

Efter detta kom en lång rad populärvetenskapliga böcker, många välförtjänt prisade på olika sätt. Hans förmåga att ge liv åt forskning blev uppenbart när han i boken Flugsnapparnas vita fläckar (2000) redogjorde för några flugsnapparstudier i Uppsala i början av 1980-talet. Jag drogs med av språket och tänkte att det verkligen hade varit en höjdare att ha få varit med på dessa studier, framförallt ett experiment som Staffan beskrev in i minsta detalj. Sedan satte jag mig upp, det var ju mitt experiment som jag gjorde med en doktorandkollega! Staffan hade inte ens varit med. Men 20 år senare kunde han återge det vi hade upplevt så noggrant även om han själv inte varit på plats. Imponerande!

En minnesvärd resa var en skådarresa till Estland 2003. Staffan hade då gått i pension, och jag hade tagit över som föreståndare för zooekologin, men vi hade en god kontakt. Staffan tipsade om denna resa och eftersom hustru Astrid skulle följa med, undrade han om inte jag och min fru ville hänga på. Min fru är inte speciellt road av fågelskådning, men eftersom Astrid skulle med tackade hon ja. Vi hade en monumental otur med vädret, fast det var runt 1 maj låg temperaturen runt noll, och med en hel del isande regn.

Ett minne har fäst sig speciellt, och det var när vi tittade ut över en jätteflock vitkindade gäss vid Matsalu-ängarna i västra Estland. Flockarna av vitkindade här har ofta uppåt 40-50 000 individer så det var en hel del att titta på. Plötsligt ser jag ett huvud som sticker upp, rödhalsad gås! Jag vände mig mot Staffan som stod i andra delen av gruppen och det var tydligt att även han hade sett något riktigt kul. Jag gick mot honom och frågade glatt om han också sett den rödhalsade. Nej, blev svaret, jag såg en stripgås. Hoppsan! Vi sprang snabbt tillbaka till våra tubkikare och snart fick jag min stripgås, och han fick den rödhalsade.

Denna resa ledde till att jag numera reser till Estland höst och vår för intensivskådning. Med tanke på att mer än 95 % av Östersjöns sjöfågelsträck passerar Estland, att vitryggade hackspettar och sommargyllingar är vanliga, och att det lättare att se en mindre skrikörn än en tornfalk gör det till en angenäm resa. Rekommenderas varmt!

Nå, jag kan skriva mycket mer, men det räcker så här. Staffan betydde oerhört mycket för mig och många andra unga doktorander, och även långt fram i karriären. Han var en ledare i ordets verkliga betydelse, i och med att han satte laget före jaget. Han la ner sin egen forskning för att kunna hjälpa oss andra. Idag är det vanligt med forskare som ska stå med på alla forskningsrapporter som görs på en avdelning vare sig de har varit inblandade eller inte. Staffan hade kunnat gjort det med tanke på hans enorma inflytande på våra alster, men avstod. Detta sätt att artificiellt bygga upp ett massivt CV hade han inte mycket övers för. Det är så en verklig ledare agerar. Vi är många som har honom att tacka för mycket. Han saknas oss. Väldigt mycket.

 

 

Visningar: 839