Myten om de hörselskadade talgoxarna

Jag får emellanåt hör av bekanta i olika offentliga förvaltningar att man visat att talgoxar blivit hörselskadade av den moderna trafiken och stadsbullret. Det redovisas som en sanning på olika kurser och sammankomster. Problemet är att det inte stämmer. Det här är ett fall där ett litet dun har växt och blivit en hönsgård. Så här ligger det till.

Allt börjar med en artikel i den finska fågeltidskriften Ornis Fennica av Professor Göran Bergman, som var chef för Helsingfors Universitets Zoologiska Museum. Han hade noterat att den klassiska sången hos talgoxarna (”ti-ti-ty”) hade minskat i frekvens mellan 1950 och mitten av 1970-talet till förmån för enklare sångtyper. Han hörde sig för med ornitologiska kollegor runt om i Finland och Sverige och samlade in data på frekvensen av ”ti-ti-ty”. Utifrån detta drog han slutsatsen att detta var ett generellt fenomen. En förklaring som gavs var att eftersom trafiken bevisligen ökat över tiden så stördes fåglarnas inlärning av sången av bullret, så att ”ti-ti-ty” istället blir ”ti-ty”, eller liknande. Notera att förklaringen inte är hörselskada utan mer att ljudet dränks av buller så att sången inte kan läras in korrekt.

Det är ingen konstigt med det, i studier av näktergal i Finland kunde forskaren Jorma Sorjonen visa att sången blev enklare i takt med att åkrar och ängar växte igen, och att vissa frekvenser filtrerades bort av lövverket. Unga fåglar lärde sig därför en enklare sången av sina grannar eftersom de inte kunde höra allt vad grannen sjöng.

Nu finns det fler problem med den finska studien. All data var från mitten av 1970-talet och jämfördes med författarens minne av hur det var på 1950-talet. Kan vara rätt, men troligen inte. Inga inspelningar gjordes så allt bedömdes personligen. Men det är mer än så.

Jag har engagerat mig i detta eftersom jag studerade sången hos talgoxar för min avhandling på 1980-talet. Vi studerade visserligen skogslevande fåglar, men de data vi fick fram är generella. Tillsammans med en kollega och student spelade jag in talgoxar i två år i ett område utanför Uppsala. Dessa inspelningar analyserades sedan i en sonograf, en maskin där det vi hör kommer fram som figurer på ett papper (eller skärm). Det har sina fördelar, en av dem är att vi kan se det vi inte hör. Olika hanar har olika sångtyper och fann sångtyper med bara två stavelser (”ti-ty”), till sångtyper med upp till åtta stavelser. Vissa sångtyper med fyra stavelser hördes av oss som en sångtyp med bara två stavelser, och så vidare. Det vill säga, vi hör talgoxarna ganska bra, men långt ifrån så bra som talgoxarna hör varandra.

I genomsnitt hade hanarna en repertoar med 3-4 olika sångtyper som de växlade emellan. De delade i genomsnitt en sångtyp med grannen, men överlag fanns lite överlapp mellan hanarnas repertoarer. Det fanns heller ingen koppling mellan repertoar-överlapp och avstånd, eller någon form av synkronicitet. Om en hane började sjunga sjöng kanske en annan fågel också började sjunga, men lika ofta inte alls. Det fanns helt enkelt ingen koppling mellan hanarna hur, när och vad de sjöng. De lärde sig med andra ord inte av varandra.

Sången användes heller inte till att försvara revir, de hanar som sjöng mest var de oparade hanarna, och de parade hanarna sjöng bara när de inte såg honan. I gryningen när honan fortfarande sov i holken sjöng hanen utanför men tystnade snabbt när hon kom ut.

Det här tyder på att talgoxarna inte kopierar sången från sina grannar, utan lär sig när de unga, kanske redan i holken. Det betyder att Bergmans förklaring inte fungerar. De hanar som sitter och sjunger i städerna har redan lärt sig sin sång, oberoende av sina grannar.  De har dessutom en större sång-variation än vad vi kan höra. Det finns studier som visar på att det finns en kulturell evolution hos sången så att sången ständigt ändras över tiden, som till exempel hos den gulbrynade grässparven i Nordamerika. Det finns även studier som visat att urbant buller kan över tiden påverka sången hos den vitbrynade sparven, även den i Nordamerika. Att sången förändras i relation till buller handlar om hur olika frekvenser kan färdas i en viss akustisk miljö, inte att fåglarna är hörselskadade.

Hur kunde det då bli så här? Artikeln kom 1980, plockades upp av en tidning som vinklade det hela till att talgoxarna inte längre kunde höra så bra på grund av bullret. Sånt säljer ju som bekant.  Sedan har det rullat på som en form av viskleken och är nu en etablerad ”sanning”. Det är dock en myt. Talgoxar i städerna kanske är hörselskadade men det finns inga studier om detta. Det bör tilläggas att talgoxarna i parkerna i centrala London ofta kan höras sjunga ”ti-ti-ty”. Man kan säga mycket om dessa parker, men speciellt tyst är det inte.

 

LITTERATUR

Bergman, G. 1980. Die Veränderung der Gesangmelodie der Kohlmeise Parus major in FInnland and Schweden. Ornis Fennica 57: 97-111.

Björklund, M. 1988. Advertisement, conflicts, and mate choice in two passerine bird species. Acta Universitatis Upsaliensis.

Björklund, M., Westman, B. & Allander. K. 1989. Song in Swedish great tits: intra- or intersexual communication? Behaviour 111: 257-269.

Luther, D. & Baptista, L. 2010. Urban noise and the cultural evolution of bird songs. Proceedings of the Royal Society London B277: 469-473. OPEN ACCESS

Sorjonen, J. 1986. Song structure and singing strategies in the genus Luscinia in different habitats and geographical areas. Behaviour 98: 274-285.

Williams, H. med flera. 2022. Cumulative cultural evolution and mechanisms for cultural selection in wild bird songs. Nature Communications https://doi.org/10.1038/s41467-022-31621-9. OPEN ACCESS

 

Visningar: 100