Tänk att du går ut i skogen på en promenad en sommarmorgon. Efter ett tag sätter du dig ner och pustar lite. Tittar på träden, lyssnar på fåglarna, och njuter av blommorna. Så plötsligt ser du en myra som klänger sig fast krampaktigt högst upp på ett långt grässtrå, uppenbarligen väl synlig för alla småfåglar som gärna äter myror. Det ser onekligen ut som en ovanligt korkad ide om myran ska hålla sig vid liv. Lite längre bort ser du något ännu märkligare, en snäcka som klättrat upp på ett strå och där antennerna blinkar som på ett disco i olika färger. Det är som om snäckan signalerar att ”här är jag, kom och ät mig!”. Och så brukar det bli, snäckan och myran blir uppätna. Den fågel som hittar dessa vrickade djur är givetvis nöjd, vem säger nej till en smaskig lunch? Eller det får som när den äter gräs får i sig myran av misstag

Varför dessa underliga beteenden? Det kan väl inte vara ändamålsenligt? Jo, faktiskt, men inte för myran eller snäckan utan för den parasit som tagit över dessa individers hjärnor och förvandlat dem till zombies som enbart gör det som gynnar parasiten. I bägge fallen är det plattmaskar (släkt med binnikemaskar) som orsakar tar över sina värdar. Bägge arterna har en komplicerad livscykel där de antingen förökar sig hos en fågel eller får, kor och andra gräsätare.

Plattmasken hos myran kallas lilla leverflundran och är mycket vanlig hos tamboskap. Den förökar sig i kons (eller fårets) lever och sprida sedan den naturliga vägen. Väl på marken tar sig de unga parasiterna in i en snäcka där de förökar sig asexuellt, och avkommorna kommer sedan ut i snigelns slem. I detta slem finns massor av småparasiter, och när myran äter detta slem kommer det in myran. När de väl kommit in i myran säker de sig till myrans nervsystem och får den att kvällstid söka sig till toppen av ett grässtrå. Eftersom det är kallare på kvällen blir den mer orörlig, och det är främst då kor och får betar som på detta sätt får i sig parasiten, och cykeln kan fullbordas. Ett liknande förlopp har den parasit som tar över snäckans nervsystem.

Det finns nu många exempel på hur parasiter manipulerar sina värdar. Ett av de mer raffinerade sätten är en rundmask (nematod), som utnyttjar en tropisk myra genom att ta sig till myrans bakdel och väl där blir bakdelen klart röd. Myran klättrar sedan upp i en buske med små rödaktiga frukter, sätter sig bland frukterna och lyfter bakdelen. Skillnaden mellan myrans bakdel och frukterna är mycket liten. Fåglar som äter dessa frukter får därigenom i sig myran av misstag och därmed parasiten som sedan förökar sig i fågeln.

Manipulationen behöver inte drabba beteendet. Det finns en sugmask som drabbar grodor, och som yttrar sig att de parasiterade grodynglen får en enorm tillväxt av bakbenen, så pass att de inte kan röra sig ordentligt. De blir därigenom ett lätt byte för storkar och hägrar där parasiten sedan kan föröka sig.

Det är inte bara olika maskar som kan utnyttja sina värdar. I tropikerna finns en svamp som angriper myror och som får dem att så småningom klättra upp på ett grässtrå, eller en gren. Där tar svampen över och växer i huvudet på myran som då dör. När svamphyferna är tillräckligt många och fyller huvudet sprängs detta och svampen kan sprida sina sporer till nya lyckligt ovetande myror.

Nu behöver det inte vara direkt manipulation. I våra trakter finns en plattmask som förökar sig i en fågel, och som har snäckor och fiskar som mellanvärdar. Från fågeln sprids parasiten med avföringen ner i vattnet där de söker upp en snäcka, förökar sig vidare i snäckan, och när det är tillräckligt varmt i vattnet lämnar de snäckan och söker sig till en fisk där de tar sig in via gälarna. De söker sig snabbt till fiskens ögon där de växer till. Det gör att fisken ser sämre och söker sig till ytan för att få mer ljus och blir då ett lätt byte för en fiskätande fågel såsom en mås eller trut. Här handlar det inte om direkt manipulation av nervsystemet som hos myran utan indirekt genom att parasiten tar sig till fiskens ögon. När parasiten lämnar snäckan kan det ske i en enorm mängd ungefär samtidigt, och de simmande parasiterna ger sig på allt som rör sig. Varje år är det fall av människor i Sverige som råkar bada i dessa svärmar som blir angripna. De kan tack och lov inte ta sig in vår kropp, men om hundratals av dessa parasiter, cerkarier, biter samtidigt kan det lätt bli fula utslag på kroppen. Ofarligt men otrevligt.

Det är lätt att dras med i ett språk med ord som manipulation, zombies med mera. Forskaren Jean-François Doherty i Nya Zealand blev misstänksam när han läste om en myra som när den fick en parasit snabbt sökte sig mot vatten, hoppade i och drunknade så att en fisk kunde äta upp dem. Detta lanserades som att myrorna drabbats av en självmordsparasit. Fina rubriker, men hur var det egentligen? Det Doherty fann var att myror som var angripna inte i större grad sökte sig till vatten för att dränka sig. Däremot blev de avsevärt mer aktiva och rörde sig mer, vilket i sin tur ledde till att fler föll i vattnet av ren slump. Så myrorna påverkades, men inte fullt så intrikat som ursprungshistorien gjorde gällande.

I samtliga fall handlar det om en parasit som behöver olika mellanvärdar för att kunna fullborda sin livscykel, och behöver fiffiga sätt att ta sig mellan de olika värdarna. Men varför ha ett så krångligt liv till att börja med? Det är en fråga som sysselsatt biologer under lång tid, och något säkert svar finns dessvärre inte. En notering är att slutvärden nästan alltid är ett stort däggdjur eller fågel, och man kan gissa att storleken och värmen året runt spelar en roll. Om man som parasit börjar med att parasitera snäckor är det en fördel om man kan byta upp sig storleksmässigt eftersom man då kan producera mer avkommor. En fisk är då ett uppenbart steg, och en slutvärd som är stor och varm är en jackpot. Det har givetvis tagit väldigt lång tid med många snedsteg, precis som evolutionen alltid fungerar. Det som misslyckats kan vi inte se, utan bara det som i slutändan fungerat. Det betyder också att en del steg på vägen inte kan ses. Det vi ser idag är delar av en lång och antagligen komplicerad kedja av händelser, och om vi saknar viktiga delar blir hela kedjan lätt obegriplig.

Det här är ett generellt problem inom biologi, men inte bara där. Om man ser en välvd stenbro undrar man givetvis hur man en gång i tiden kunde få dit alla bitar utan att det rasade under tiden. När bitarna är på plats stöttar de varandra men innan dess då? Vad vi inte ser är ställningarna som höll stenarna på plats under bygget och innan bron höll sig uppe av sig själv. Ställningarna är borta, men bron är kvar. Jag besökte för några år sedan tempelområdet Karnak i Luxor som byggdes runt 3500 år sedan och blev väldigt imponerad av dessa enorma byggnationer. Hur fick man upp alla dessa jättestenar på toppen av jättelika pelare? När vi ser något som vi förundras över och inte kan förstår hur det kommit till är det lätt att tänka i termer av mirakel eller utomjordisk påverkan. Men det handlar ju bara om att vi inte kan detaljerna, och i brist på kunskap tar vi till ett mirakel. Verkligen är enklare än så, det är bara att vi inte känner till den. När det gäller Karnak byggde man upp allt med stöttning av mängder av lera från den närliggande Nilen, och när sedan leran togs bort stod monumenten där. Inga mirakel där inte.

Då kan man fråga sig hur det är hos oss människor. Har vi några parasiter som påverkar oss? En kandidat är urdjuret Toxoplasma gondii som man vet påverkar beteendet hos katter, hundar och andra däggdjur. Infekterade möss blir mindre skygga och mer våghalsiga när de möter ett rovdjur och blir därför lättare uppätna, varefter parasiten kommer in i exempelvis katten. Toxoplasma-infektioner är vanliga även hos oss och det har uppskattats att ca 2 miljarder människor har någon gång blivit infekterade. Det finns en stor geografisk variation där ca 9 % är infekterade i Norge mot 60 % i Brasilien. I en uppmärksammad studie från en multinationell grupp kunde man visa ett samband med viljan att starta ett företag och sannolikheten för infektion. Individer med antikroppar mot Toxoplasma startade nästan dubbelt så ofta företag, och var mer villiga att ta risker.

Så vi är inte opåverkade av andra organismer. Hur vanligt det är och vilka effekter det har är fortfarande ganska okänt. Men frågan kvarstår:

Vem är det som kör, och vem är det som styr?

 

Litteratur

Doherty, J-F. 2020. When fiction becomes fact: exaggerating host manipulation by parasites. Proceedings of the Royal Society London B285: 20201081. OPEN ACCESS

Heil, M. 2016. Host manipulation by parasites: cases, patterns and remaining doubts. Frontiers in ecology and evolution. 4:80 OPEN ACCESS

Hölldobler B. & Kwapich, CL. 2022. The guests of ants. How myrmecophiles interact with their hosts. The Belknap Press of Harvard University Press. Cambridge. US. 559 sidor.

Johnson, SK med flera. 2018. Risky business: linking Toxoplasma godii infection and entrepreneurship behaviours across individuals and countries. Proceedings of the Royal Society London B285: 20180822. OPEN ACCESS

Lõhmus, M. & Björklund, M. 2015. Climate change: what will it do to fish-parasite interactions? Biological Journal of the Linnean Society. 116: 397-411. OPEN ACCESS

Poulin, R. 2010. Parasite manipulation of host behaviour: an update and frequently asked question. Advances in the study of behaviour. 41

https://www.wired.com/2014/09/absurd-creature-of-the-week-disco-worm/

https://newsarchive.berkeley.edu/news/media/releases/2008/01/16_ants.shtml

Visningar: 101