Så här års är det full fart på kattugglorna, och har vi tur kan vi se ugglor som sover i någon gammal ek. Tittar man noga på de bilder som dyker upp i diverse fora ser man att kattugglorna antingen är grå eller rödbruna, med enstaka individer lite mitt emellan. Samma gäller tornugglan som är vanlig söderöver, men i Sverige tyvärr bara som ströhäckningar. Då undrar man ju om det spelar någon roll vilken färg de har, de kan ju uppenbarligen se ut på lite olika sätt. Färgens betydelse hos kattugglan har studerats av en grupp i Helsingfors, och visst spelar färgen en roll. Ugglor av olika färg har olika strategier och framgång visar det sig.

Först och främst är det klart att färgen är starkt genetiskt bestämd, med ett system som liknar det vi lärt oss i skolan om vår ögonfärg (som inte riktigt stämmer). Det verkar finnas en gen med två varianter, en för grå färg och en för brun färg. Två grå varianter ger en grå individ, två bruna varianter ger en brun individ, och en grå och en brun variant ger övervägande bruna individer, den bruna genvarianten är alltså dominant över den grå.

Ugglor äter sork, men tar även en hel del fågel där trastar är favoritföda. Eftersom sorktillgången kan växla rejält mellan åren kan man tänka sig att ugglorna reagerar på detta. Detta är också fallet hos den bruna formen, där andelen sork varierade från runt 25 procent under sorkfattiga år, men steg till 75 procent under ett sorkår. Hos den grå varianten märktes inte alls denna förändring i dieten, utan sork stod för cirka 50-60 procent oavsett sorkår. Den bruna formen verkar alltså vara mer generell i sitt födoval, är det gott om sork tar de mycket sork, annars blir det mest fågel, medan den grå formen kör med samma blandade diet.

De bruna kattugglorna är mer känsliga för parasiter än de grå ugglorna, och bruna individer med parasiter vägde runt fem procent mindre än de grå ugglorna, som i sin tur inte skiljde sig från fåglar utan parasiter. Under tiden de matar ungar i boet sjunker kroppsvikten, ett fenomen som finns hos många fåglar, hos bägge formerna lite drygt 15 procent. I ett experiment där man medicinerade de parasiterade ugglorna fann man en dramatisk skillnad. De medicinerade grå ugglorna tappade bara runt 10 procent av kroppsvikten, det vill säga mindre än de ugglor som saknade parasiter. Å andra sidan tappade de medicinerade bruna ugglorna hela 20 procent av kroppsvikten. En rejäl skillnad mellan de grå och de bruna ugglorna med andra ord.

En avgörande skillnad är överlevnaden under vintern. Är det snöfritt ligger överlevnaden på runt 80 procent för bägge formerna. Överlevnaden sjunker med ökande snödjup, hos de grå ner till 60 procent, men hos de bruna ända ner till 20 procent! I det område kattugglorna studerades var snödjupet cirka 15 cm i början av 1980-talet, men runt 2010 är det i princip snöfritt. Det har lett till att överlevnaden av de bruna ugglorna ökat över tiden till att matcha överlevnaden hos de grå ugglorna. Som en konsekvens av detta har den bruna formen ökat över tiden, från runt tio procent på 1960-talet till 40 procent 2010 sett över hela Finland. En dramatisk förändring med andra ord.

Det här är ett prima exempel på evolution på kort tid, det vill säga en förändring av den relativa frekvensen av en genetiskt bestämd egenskap som ett resultat av att den egenskapen gynnas. Den bruna formen gynnas av att snötäcket minskat över tiden, och ökar därför över tiden. Exakt vad som pågår är inte känt, men att snöbristen är en faktor är uppenbart. Evolution behöver inte ta lång tid, och det händer framför våra ögon, precis som fåglarna som flyttat in till städerna. Här är det en kraftig förändring på bara 50 år, eller runt 16 generationer.

Hur är det då med tornugglorna? Här finns en vit och en röd form. Det finns en klar geografisk fördelning där den vita är nästan helt dominerande i Medelhavsområdet, medan den röda formen finns i hög frekvens längre norrut och österut. Även hos denna skiljer sig de vita och röda formerna åt, men det är inte snön som spelar någon roll här av lätt insedda skäl, men däremot månskenet! De röda ugglorna fångade färre sorkar i fullmåne än i nymåne, och skillnaden var stor, hela 40 procent! Denna skillnad fanns inte alls hos de vita ugglorna. Hur kan då detta komma sig? Svaret finns hos sorkarna och deras beteende. Sorkar ”fryser”, blir orörliga, när de märker att det är en uggla nära. I ett experiment fann man att sorkarna frös fem sekunder längre när de såg en vit uggla än när de såg en röd uggla. Det låter inte mycket men är tillräckligt för att det ska vara lättare för en vit uggla att fånga sorken. Detta ökade till nio sekunder när det var fullmåne, vita ugglor i fullmåne har därför lättare att fånga sork än de röda. Skillnaden försvann vid nymåne.

Eftersom uggleungar kläcks under en längre tid blir det en storlekshierarki mellan ungarna. Ett vanligt fenomen hos ugglor och rovfåglar. Ser man på hur ungarna längst ner i hierarkin klarar sig finns det en klar ökning av antalet låg-rankade vita ugglor som flyger ut under fullmåne än under nymåne. Det motsatta gäller de röda fåglarna, om bägge färgformerna har en ung-överlevnad på 40 procent under nymåne, är den nere i 20 procent vid fullmåne för de röda, men upp till 80 procent för de vita. Det gäller att vara född under rätt tid och med rätt föräldrar med andra ord.

Att det finns olika färgvarianter hos en del fåglar är inget nytt. Det har nyligen visats att våra grå-, snö-, och brunsiskor bara är färgvarianter hos en och samma art. Jag har redan skrivit om detta här https://hansusmats.se/artiklar/snosiskan-arten-som-forsvann/

Orm- och bivråkar är andra exempel, och givetvis brushanen där man nu förstått hur det fungerar genetiskt. Utan att gå in på alla stökiga genetiska detaljer (tro mig, det är mer komplicerat än vad man vill veta) vet man nu att det finns tre olika former, en mörk (röd till svart) som är dominant, de vita satelliterna, som har mindre testiklar än de dominanta (och som är de vackraste i mitt tycke), men även en form som de flesta missar, nämligen hanar som inte har en handräkt och som är mycket mindre än de andra hanarna. Deras strategi är att lura de dominanta hanarna att de är honor och på det sättet lura till sig parningar när inte den dominanta hanen ser. Intrikat så det förslår! Det har tagit lång tid att få ordning på detta, men med dagens DNA-teknik kunde man för något år sedan hitta lösningen, inte minst med hjälp av forskare från Uppsala.

Förekomsten av olika färgformer hos en del fågelarter är ett fascinerande fenomen, och vilken färg de har påverkar deras häckning, överlevnad och utbredning. Det är inte säkert att det i alla fall är färgen i sig som påverkar, bortsett från tornugglan, utan olika egenskaper som är kopplade till färgen, men som vi inte kan se. Naturen är komplicerad, och just därför så kul att studera!

Litteratur

Burri R. med flera. 2015. The genetic basis of color-related local adaptation in a ring-like colonization around the Mediterrean. Evolution 70: 140-153.

Karell P.med flera. 2011. Blood parasites mediate morph-specific maintenance costs in a colour polymorphic wild bird. Journal of Evolutionary Biology 24: 1783-1792. OPEN ACCESS

Karell P med flera. 2011. Climate change drives microevolution in a wild bird. Nature communications 2:208. OPEN ACCESS

Karell, P.med flera, 2021. Specialist predation covaries with colour polymorphism in tawny owls. Behavioural Ecology and Sociobiology 75: 45. OPEN ACCESS

Kupper med flera. 2016. A supergene determines highly divergent male reproductive morphs in the ruff. Nature Genetics 48: 79-83. OPEN ACCESS

San-Jose LM med flera. 2019. Differential fitness effects of moonlight on plumage colour morphs in barn owls. Nature Ecology & Evolution 3: 1331-1340. OPEN ACCESS

 

 

 

 

 

 

Visningar: 711