Vi hör ofta i olika naturprogram att fågelpar hänger ihop under hela sin livstid. Riktigt så är det nog inte, även om det är klart att par som håller ihop länge får en ökad häckningsframgång med åren, upp till en viss gräns. För långlivade arter som måsar och många vadare är det tämligen sant. Hos småfåglar är det lite annorlunda. Eftersom dödligheten är så stor mellan åren finns oftast ingen tid att sakta med säkert lära sig häcka på ett bra sätt. Hos dessa kan ett år med dålig häckningsframgång vara ett skäl att byta partner till nästa år. Frågan är om det lönar sig att byta. Är det gynnsam strategi att byta partner om det går dåligt ett år, eller är riskerna för stora, det kan ju trots allt vara lika dåligt med den ny partnern? Man vet vad man har, men inte vad man får.

En historia från fiskmåsen är belysande. Denna art har studerats på en liten öde utanför Estlands kust av ekologen Kalev Rattiste från Tartu i över 40 år. Alla individer är märkta och all relevant data samlas in varje år, ett enormt jobb eftersom det är hundratals par som häckar varje år. Tro mig, jag har varit där. Nå, ett par häckade ett tiotal år tillsammans, men sedan dök inte honan upp ett år. Hanen som då var runt 15 år parade sig då med en mycket yngre hona, antagligen en förstagångs-häckare. De häckade sedan tillsammans i nio år med en förbättrad häckningsframgång över åren, som är vanligt hos måsar och andra långlivade fåglar. Sedan hände det, den ursprungliga honan kom tillbaka efter tio år och hanen bytte tillbaka till henne, och sedan häckade de tillsammans ett rad år efter det. Honan var alltså inte död utan häckade i tio år någon annanstans innan hon kom tillbaka.

Detta var ett intressant exempel, men är knappast vanligt i alla fall inte hos dessa fiskmåsar, och i många studier har forskarna bra koll på sina populationer, ofta holkhäckande fåglar. När de sammanställde alla data i en så kallad meta-analys av 64 monogama arter framträdde ett klart mönster. De som byter partner mellan åren tjänar i allmänhet på detta, framförallt honorna. De hade en förändring mellan åren som var större än hos de par som stannade tillsammans. Det är viktigt med den jämförelsen eftersom hos i princip alla arter ökar häckningsframgången med åldern, eftersom erfarenhet är viktigt även hos fåglar. Partnerbyte mellan åren verkar därför vara en tydlig strategi hos fåglar, framförallt hos honorna.

Det faktum att de byter upp sig mellan åren kan vara en effekt av att den nya hanen är bättre på att mata ungarna, eller har ett bättre revir. Det här hänger ihop så det kan vara svårt att skilja på detta. Ett intrikat experiment som gjordes i Uppsala på 1980-talet visade klart att honan hos den svartvita flugsnapparen väljer holk, men inte hane. Honorna väljer ett bra revir och en bra holk, och med det kommer en hane, men han är mindre intressant. Detta är nog vanligt hos många fåglar, men det är svårt att testa detta i många fall. I nuläget får vi nöja oss med det faktum att honor som byter hane i allmänhet byter upp sig. Nu finns det en lång rad faktorer som gör analyser som denna svåra, ett är att häckningsframgången ett år påverkas av väder och vind, predation och andra slumpmässiga faktorer. Det gör att det finns mycket variation i resultaten. Till detta ska tilläggas att det hos vissa arter inte lönar sig att byta, utan tvärtom, det medför en sämre häckning året efter.

Om nu det går dåligt ett år kanske det lönar sig att byta direkt samma år istället för att vänta ett år. I en sammanställning av 24 arter fann man dock ingen generell effekt av partnerbyte inom en säsong. Även här fanns det en variation mellan arter, så exempelvis var det lyckosamt för tornugglor men dåligt för blåfotade sulor. Det är viktigt att komma ihåg att de generella mönstren visar hur de flesta arter reagerar, men i det enskilda fallet kan det skilja sig från trenden.

Byten inom ett år kan gå fort. Ett exempel är de talgoxar vi följde i början av 1980-talet utanför Uppsala. Alla individer var färgmärkta och paren hade samma färgkombination på sina ringar för att ha koll på vilka som hörde ihop. Syftet var bland annat att se hur hanarna vakade över sina honor under den tid de var fertila, dvs under äggläggningsperioden. Två par hade sina holkar rätt nära varandra, och födosökte i ungefär samma område (svenska talgoxar är faktiskt inte speciellt revirhävdande), och paren hade hängt ihop sen tidigt på året då vi började studerade dem. En dag blev både jag och senare min kollega lite förbryllade eftersom vi båda trodde vi sett fel, många tidiga morgnar kan ha sina effekter på uppmärksamheten. Men när vi tillsammans tittade till paren var det uppenbart, de hade bytt partner med varandra från en dag till nästa! Resten av säsongen var de nya paren precis som om de aldrig varit något annat än ett par sedan lång tid tillbaka.

I Oxford har man studerat mesar sedan 1940-talet i Wytham Woods utanför staden, och har följaktligen massor av data. Med modern teknik har man kunnat följa individerna hur dom rör sig i detalj och vilka andra individer som dom ”hänger med”, deras sociala sammanhang med andra ord. När man kopplade samman dessa data med data om partnerbyte fann man att hanar med få honor i sitt sociala nätverk under vintern hade en mycket hög sannolikhet att byta partner efter en säsong. Skillnaden var påtaglig, om bara runt en tredjedel av hanarnas sociala kontakter var honor så var sannolikheten för partnerbyte nära 100 %, medan om hälften eller mer var honor var sannolikheten nere på runt tjugo procent. Honans sociala rank var dessutom av utomordentlig betydelse, sannolikheten att en ung hane parad med en topprankad hona skulle byta partner till året efter var nära noll, medan en ung hane parad med den lägst rankade honan nästan säkert bytte partner. Uppenbarligen har fåglarna en väldigt bra koll på varandra, och fattar strategiska beslut utifrån sin kunskap om de sociala nätverken runt omkring sig.

Det ser alltså ut som om partnerbyte är en bra strategi, framförallt för honor, om häckningen gått dåligt ett år. Inget konstigt med det, alla individer försöker få ut så mycket som möjligt av de, i många fall få, häckningstillfällen de får. Nu är det dessvärre inte så enkelt. I en annan studie, återigen i Wytham Woods, nu med två populationer av talgoxe och en av blåmes tittade man på överlevnaden på de som bytte partner jämfört med de som inte gjorde det. Rent intuitivt kan man tänka sig att om det lönar sig häckningsmässigt att byta partner/revir, borde det väl även löna sig med tanke på överlevnaden. Ett bra revir borde ju vara bra både för häckning och överlevnad. Men icke. Överlevnaden för talgoxhanar som hade samma partner var ungefär dubbelt så hög som för hanar som bytte partner. För honor fanns samma skillnad men inte så extrem, honor som stannade hos sin partner mellan åren hade ungefär 30 % högre överlevnad än de som bytte partner. Hos blåmesen fann man samma mönster även om det inte var lika extremt som hos talgoxhanarna.

Så, man får aldrig vara riktigt glad om man är fågel. Byter man partner mellan åren går häckningen sannolikt bättre, men risken att dö är större. Exakt vad detta mönster kommer sig av är inte känt, men en del av förklaringen kan vara det som fundamentalt hos alla organismer, nämligen att resurserna för en individ är begränsade och lägger man mycket energi på en sak tar man av det som borde gå till något annat. En ökad häckningsinsats kan med andra ord leda till mindre resurser att hålla sig i trim och därmed öka risken för att dö i någon sjukdom. Alla som haft förskolebarn känner till detta, man har sina barn, men man är sjuk för jämnan. Det här fenomenet är välstuderat, och jag brukade ta som exempel för mina studenter att om de har 100 kr och vill åka till Stockholm från Uppsala och ta en öl, så räcker det till en öl i Uppsala men inte till en biljett till Stockholm, eller till en enkel biljett till Stockholm men väl där har du inte råd med en öl. Alla känner till problemet, och det finns inte en organism på jorden som inte har samma avvägningsproblem. Det finns säkert andra faktorer som påverkar, tillgången på lediga partners är en given faktor, och som kan kopplas till överlevnad som i sin tur kan kopplas till väderförhållandena under vintern.

Det som vi kan lära oss av detta är att fåglarna har mer att tänka på än vi kan tro, och dom gör det strategiskt i många fall. Att häcka är inte bara att skaffa ett revir, eller holk, och en partner, det är så mycket mer än så. Visst är det intressant?

 

Litteratur

Alatalo R, Lundberg A & Glynn C. 1986. Female pied flycatchers choose territory quality and not male characteristics. Nature 323: 152.153.

Culina A, Hinde CA & Sheldon BC. 2015. Carry-over effects of the social environment on future divorce probability in a wild bird population. Proceedings of the Royal Society London B 282: 21050920.

Culina A, Radersma R & Sheldon BC. 2015. Trading up: the fitness consequences of divorce in monogamous birds. Biological Reviews 90: 1015-1034.

Culina A, Lachish S & Sheldon BC. 2015. Evidence of a link between survival and pair fidelity across multiple tit populations. Journal of Avian Biology 46: 507-515.

Culina A & Brouwer L. 2022. No evidence of immediate fitness benefits of within-season divorce in monogamous birds. Biology Letters 18: 20210671.

 

 

 

 

 

 

Visningar: 204