Jag har tidigare skrivit om förändringar hos olika arter fåglar som ett resultat av urbanisering. Många arter tenderar att bli mindre i städer än deras kusiner i skogen, och så vidare. Mönstren som rapporteras är påfallande och det svårt att dra någon annan slutsats än att det är en fördel att vara mindre i städerna, eller åtminstone att någon faktor gör att stadsfåglar blir mindre. Studierna baseras på en jämförelse mellan två, eller fler, populationer dels i städerna och dels i skogen. Men det handlar alltid om jämförelser hur det är nu, eftersom det är svårt att veta hur det var när fåglarna intog staden. Erövrandet av staden som livsmiljö är av sent datum, och när det, exempelvis, gäller blåmesarna i Barcelona så handlar det endast några decennier. Likafullt har är blåmesarna i Barcelonas parker mindre än sina släktingar i skogen. En påfallande snabb utveckling med andra ord.
Det som skulle behövas för att förstå vilka processer som verkat över tiden är historiska data. Vi vet att städerna, och det omgivande landskapet har ändrats det senaste seklet, genom en ökad befolkningstäthet, och en ljusare miljö nattetid. Nu har det kommit en studie som jämfört ögats anatomi hos fåglar från början av 1900-talet och framåt hos museimaterial. Det man specifikt har tittat på är förmågan att se i skymningen och hur detta har påverkats av en ökad befolkning, och en ökning av artificiellt ljus.
Genom att jämföra hornhinnans diameter med ögats diameter går det att se hur bra en fågel kan se i svagt ljus. Fåglar, och många reptiler har hårda strukturer i ögat som relaterar till diametern på hornhinnan, och kan därför studeras även på museimaterial. Kvoten mellan hornhinnans diameter och ögonhålans diameter är ett mått på hur bra en fågel kan se i dåligt ljus. Ju högre kvot, ju bättre syn.
Vad kan man då förvänta sig att se i en studie som denna? Forskarna för fram två hypoteser. Den ena är att vissa arter anpassar sig till det ökande artificiella ljuset så att de ökar sin aktiva tid. De får därför en längre dag för sina aktiviteter om de kan utnyttja det svagare ljuset bättre. Å andra sidan kan artificiellt ljus störa nattsömnen som blir kortare vilket i sin tur kan påverka en rad fysiologiska processer negativt. En minskad förmåga att se i dåligt ljus vore därför fördelaktigt.
Hos de tjugo amerikanska fåglar man studerat så har Virginia-uven bäst nattsyn, vilket knappast kan förvåna någon, medan gråsparven har den sämsta nattsynen. Det verkar dessutom finnas ett samband mellan hur urbana fåglar är och hur bra de ser på natten, de mest urbana fåglarna ser sämst nattetid, baserat på det ögonindex de använde.
Resultaten var inte helt entydiga hos de sex arter som specialstuderades. Hos Virginia-uven har förmågan att se i mörker ökat sedan 1943. Hos gråsparvar har den ökat överlag mellan 1914 och 2002, men minskat i relation till en ökad befolkningstäthet. Hos den amerikanska kråkan har trenden varit den motsatta, med en överlag minskad nattsyn men en ökning i relation till befolkningsökningen. Den rödstjärtade vråken har fått en sämre nattsyn från 1912 till dagens datum. Hos guldspetten och vandringstrasten hittade man ingen skillnad.
Det är ganska uppenbart att vissa arter har förändrats vad gäller deras förmåga att se i dåligt ljus, och det är kopplat till förändringar relaterat till urbaniseringen. En förbättring av nattsynen kan vara ett resultat av att fåglarna skyr urbana miljöer och väljer mer mörkare skogar, vilket kan vara fallet med Virginia-uven. Gråsparvarna har får en förbättrad nattsyn, men i relation till befolkningstäthet har den minskat. Detta låter som en motsägelse, men behöver inte vara det, allt handlar om de miljöer de befinner sig i. I en tät stad med ljus jämt gynnas en sämre nattsyn till förmån för en bättre sömn, medan det i mindre ljusintensiva miljöer kan vara fördelaktigt att ha en något längre dag.
Studien visar hur snabbt evolutionen kan verka, studien omfattar cirka 100 år, det vill säga runt 50 generationer hos gråsparv, och kanske bara runt 25 generationer hos Virginia-uven. En alternativ förklaring är slumpen, som alltid verkar på en population, men det är väl känt att det är en svag kraft hos de flesta större populationer. Förändringar som hos dessa arter är troligen alldeles för stora för att slumpen ska kunna ha verkat. Kvar står selektionen, det vill säga att individer med en bättre, eller sämre, nattsyn på något sätt har haft en fördel när det gäller hur många ättlingar de fått. På så sätt har det skett en gradvis förändring i ögats anatomi ytterst som ett resultat av urbaniseringen och en ökning av det artificiella ljuset. Det är så evolutionen fungerar, idag som igår.
Litteratur
Wolf, MM & Francis, CD. 2025. Eye catching light: anthropogenic light at night and its evolutionary influence on the avian eye. iScience 28, 112039.
Visningar: 53