De flesta vet hur en talgoxe låter. De flesta har nog också märkt att sången har förändrats över åren. En förklaring, som jag kallar myt https://hansusmats.se/artiklar/myten-om-de-horselskadade-talgoxarna/, är att de har blivit hörselskadade av den ökade trafiken. Fågelsång är en del av fåglarnas kultur, och precis som vår förändras den ständigt. Det räcker med att titta på vår musik, det som var fasansfull hårdrock på 1970-talet är nu normalt på Melodifestivalen. Min far som var lärare hade alltid kostym och slips när han undervisade, och jeans var något möjligtvis hade när man skötte trädgårdssysslor. Idag är det väl knappast någon lärare med kostym, och jeans har alla och envar i alla möjliga sammanhang. Och hur många under 50 år känner till den finska dansen jenka som var en landsplåga på 1960-talet?

Givetvis har detta inte undgått evolutionsbiologer och det finns stora likheter mellan ”vanlig” biologisk evolution och kulturell evolution. Egenskaper kommer och går av olika anledningar över tiden, och en del fungerar bättre än andra. Detsamma gäller kulturyttringar fast där går allt mycket snabbare. I den biologiska evolutionen sker överföring av information från generation till en annan, men inte åt andra hållet. Avkommor får sina gener från sina föräldrar, men det går inte åt andra hållet. I den kulturella evolutionen kan information spridas mellan vilka individer som helst, oberoende av släktskap och ålder.

Det finns inte mycket gjort vad gäller kulturell evolution av fågelsång. En grupp forskare i Oxford ville ta tag i detta och använde de data de har från talgoxarna i Wytham Woods utanför Oxford. Engelska deckare som Morse hamnar regelbundet i den skogen, så om ni vill ha en bild av hur det ser så finns det där. Totalt analyserades över 109 000 sånger från över 330 repertoarer från 242 fåglar över tre år. Fåglarna hade mellan en och 10 sångtyper i sin repertoar. I och med att alla fåglar ringmärks antingen som unga eller som vuxna immigranter har man en mycket bra koll på demografin i denna population.

Talgoxar är kortlivade fåglar och medelåldern är 2 år, även om en del blir äldre än så. Det gör att runt 75 % av alla fåglar byts ut från ett år till ett annat. De sprider sig i genomsnitt 500 m från sin födelseholk, men med en stor variation mellan individer. Det kommer dessutom fåglar från områden utanför Wytham Woods. Allt detta har konsekvenser för deras sång förändras över åren.

Rent teoretiskt kan man tänka sig att fåglar som fötts långt utanför Wytham Woods och sedan flyttat dit som vuxna har med sig sångtyper som inte funnits tidigare och på det sättet ökar den kulturella mångfalden. Det är dock inte fallet, utan det är faktiskt tvärtom. Ju fler immigranter det är i en del av skogen, ju mindre är mångfalden. Det beror på att fåglarna lär sig sin sång efter det att de börjat sprida sig. De drar runt från sommar och framåt tills de hittar ett revir för sig själva, och under den tiden lär de sig de sånger de träffar på. Om inlärningen sker slumpmässigt så är det de vanligaste sångtyperna de lär sig, och det verkar vara fallet. Det innebär i förlängningen att det blir en homogenisering av sångtyper, det vill säga mångfalden minskar.

Nu verkar det som immigranterna har en större repertoar än de som flyttat på sig endast en kortare sträcka. Inte heller det är överraskande om de rör sig genom olika revir med olika sångtyper och lär sig en del av dessa. Det har lett till att delområden i skogen med många immigranter har en större mångfald än områden med färre immigranter.

Efter det att de unga fåglarna skaffat sig ett revir och stannar där slutar dom att skaffa sig nya sångtyper. Det kan bero på att de helt enkelt inte lär sig något efter den tiden, något som föreslagits för många arter. En alternativ förklaring är att de nog kan lära sig nya sångtyper men väljer aktivt att inte använda dom. Det finns data som tyder på att talgoxar lär sig grannarnas sång, även om de inte kopierar dessa sångtyper. Många arter verkar ha ett fönster för inlärning av sång och när det stängs är dom fast i en given sång. Detta fönster kan vara av olika längd, från enstaka dagar till månader som hos talgoxen, eller hela livet som hos en del andra arter, till exempel rosenfinken.

Det faktum att talgoxarna inte lär sig nya sångtyper med åren leder till en rad konsekvenser. Den ena är att i delområden med många äldre fåglar händer det inte mycket vad gäller nya sångtyper, fåglarna sjunger det dom alltid har gjort och därför blir det ingen större omsättning av sångtyper. Å andra sidan, i områden med en mix av äldre och yngre fåglar blir det större mångfald. Områden med många äldre fåglar hade även ett större antal unika sångtyper. Det är sångtyper som en gång kanske varit tämligen vanliga men i takt med att fåglarna dött har även sångtyperna gått samma öde till mötes.

Utifrån detta kunde forskarna dra slutsatsen att omsättningen och förändringen av hur vanliga olika sångtyper är helt och hållet beror på omsättningen av individer. En hög omsättning av individer ger en hög omsättning av sångtyper, och vice versa. Med tanke på den höga dödligheten borde man finna en hög omsättning av sångtyper, så att på några års sikt borde det vara helt nya sångtyper i ett givet område. Men det är inte så, vissa sångtyper som var vanliga för 40 år sedan fortfarande finns kvar i populationen. Det tyder på att omsättningen av sångtyper inte bara är rent slumpmässig beroende på hur individer dör och sprider sig. Det kan mycket väl finnas en selektion för vissa sångtyper vilket gör att de lever kvar längre än man kan förvänta sig, som hos den Nordmerikanska grässparven. Det är dessutom väl känt att olika frekvenser sprider sig olika bra i en miljö som en skog, vilket gör att vissa sångtyper helt enkelt hörs bättre i en given miljö och därför blir kvar över tiden.

Talgoxens sång med dess olika sångtyper är dynamisk och förändras ständigt. En del sångtyper lever kvar länge, andra försvinner med de individer som sjöng dem. Talgoxen är säkerligen inte unik på detta sätt, det vore kul att studera arter som kärrsångare med dess monumentala repertoar men även andra arter där vi känner igen sången, men som troligen förändras över åren på mer subtila sätt så att vi inte märker det. Att en viss sångtyp försvinner, som den omdiskuterade ti-ti-ty-varianten, är därför inget konstigt. Det kan ha externa orsaker, som buller, men än mer troligt är att det är rena slumpfaktorer som hos talgoxarna i Wytham Woods. Fåglar kommer och går, och med dom olika sångtyper.

Litteratur

Björklund, M. 1989. Microgeographic variation in the song of the Scarlet rosefinch (Carpodacus erythrinus). Ornis Scandinavica 20: 255-264.

https://www.jstor.org/stable/3676489?origin=crossref&seq=1

McGregor, PK & Avery, MI. 1986. The unsung song of great tits (Parus major): learning neighbours’ songs for discrimination. Behavioral Ecology and Sociobiology 18: 311-316.

https://link.springer.com/article/10.1007/BF00300009

Recalde, NM med flera. 2025. The demographic drivers of cultural evolution in bird song. Current Biology 35: 1-10.

https://www.cell.com/current-biology/fulltext/S0960-9822(25)00150-2

Rivera-Guiterrez, HF med flera. 2011. Difficulties when assessing birdsong learning

programmes under field conditions: A re-evaluation of song repertoire flexibility in the Great Tit. PLoSOne 6: e16003

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0016003

Searcy, WA med flera 2021. Variation on vocal production learning across songbirds. Philosophical Transactions of the Royal Society of London 376: 20200257.

https://doi.org/10.1098/rstb.2020.0257

Williams H med flera. 2022. Cumulative cultural evolution and mechanisms for

cultural selection in wild bird songs. Nature Communications 13:4001.

https://www.nature.com/articles/s41467-022-31621-9

 

 

 

 

 

Visningar: 72