Det är många som precis som jag tycker att fåglarna kommer tidigare och häckar tidigare än förr. Det är en känsla, men känslor och minnen om hur det var förr är notoriskt opålitliga. Enstaka observationer kan leda fel, och det finns skäl att tro att häckningen varierar över både tid och rum. Det vi behöver är data, mycket data och över en lång tid. Fältbiologerna hade när jag var ung en så kallad fenologi-rapport där man kunde fylla i årets första obs för olika arter, både växter och djur. Denna lades ner efter ett antal år eftersom ingen då kunde komma på varför man skulle göra detta. I efterhand kan vi se att det var ett misstag, men det är lätt att vara efterklok.

Finland har en lång tradition av att dokumentera fenologiska data hos fåglar, antingen genom ringmärkning vid häckningen, eller så kallade bo-kort, det vill säga där man noterar när olika arter häckar, hur många ägg och flygga ungar de får. Dessa data är nu guld värda om man vill förstå hur saker och ting förändras över tiden. En sådan studie har gjorts på tofsmesen där det finns data ända från 1920-talet, även om det inte är förrän på 1950-talet som antalet data-punkter ökar så pass att statistiska analyser blir meningsfulla.

Det uppenbara i den studien är att datum för första ägg har gått från att vara någorlunda stabilt fram till 1970-talet, till att sedan bli cirka nio dagar tidigare idag. Det är en mycket tydlig trend för en allt tidigare start för häckningen och det finns signifikant koppling mellan medel-temperaturen i mars-april och datum för första ägg. Ju varmare vår, ju tidigare häckning. Tofsmesen följer med andra ord ett mönster som finns hos många andra arter runt om i Europa. För varje grad våren blir varmare tidigareläggs häckningen hos de finska tofsmesarna med i genomsnitt en dag. Medeltemperaturen i mars-april har i Finland ökat med 2.7 grader de senaste 50 åren. Det betyder att vi borde förvänta oss en tidigareläggning med i genomsnitt 3.2 dagar. I verkligen är det nio dagar tidigare.

Denna diskrepans visar att ett enstaka mått som medeltemperatur kan ge en viss bild av orsaken till förändringar i häckningsbeteende, men inte hela bilden. En uppenbar faktor är snötäcket, som också minskat under samma tid. Hos talgoxar är detta viktigt eftersom honorna tillbringar mycket tid åt att äta marklevande snäckor före och under äggläggningen, och det finns skäl att tro att detta även gäller för tofsmesen.

Nå, detta är en art och vi kan inte generalisera från en art till alla andra. Därför har det nyligen gjorts en studie med ringmärkningsdata från 73 arter över 43 år över hela Finland. Det häckar givetvis fler än 73 arter i Finland, men det fanns inte tillräckligt med data för många av arterna. Två huvudkriterier användes för att data skulle få ingå i studien. Dels skulle det finnas minst 30 observationer från varje art-område-år kombination, och dels skulle det finnas en tidsserie om minst 10 år, med observationer både i början och i slutet av studieperioden. Detta är viktigt eftersom enstaka observationer, eller för korta tidsserier kan av slumpen visa märkliga mönster, och det gäller att undvika detta. I slutändan innebar detta att 3.6 miljoner observationer kokades ner till 821 413 data punkter. Ingen dålig siffra precis.

Arterna grupperades i fyra undergrupper, stannfåglar och kortflyttare (exempelvis mesar), och långflyttare (exempelvis flugsnappare), och arter med en eller två eller fler kullar per år. Vidare delades Finland in i fyra zoner baserat på vegetationszonerna, det vill säga en zon i norr (5 arter), en i mellersta Finland (34 arter), en i södra Finland (68 arter) och en zon i sydvästra Finland med ett inslag av ädelövträd som i södra Sverige från Uppland och söderöver (31 arter).

Om man tittar på häckningsstarten, slutet på häckningen och därmed hur länge häckningen pågår har det totalt sett skett en förändring mot tidigare start och tidigare slutpunkt, och därmed en kortare häckningsperiod. Tittar man närmare på resultaten ser man att i genomsnitt över alla typer av arter har häckningen tidigarelagts ungefär fyra till fem dagar, och avslutats sex dagar tidigare än för 43 år sedan. Häckningen har alltså blivit knappt två dagar kortare i genomsnitt. Delar man upp det på typ av art så är förändringen i startdatum densamma, men den stora skillnaden är att långflyttarna inte längre visar en signifikant förändring av häckningsperioden, till skillnad mot stannfåglarna.

Det finns med andra en variation i materialet som det är värt att titta närmare på. Det är 35 arter som har en signifikant tidigareläggning av häckningen, däribland alla trastar, mesarna, ugglorna, ejder och knipa, medan de övriga inte förändrats signifikant. Det är värt att notera att ytterligare en handfull arter är nära signifikans. Ingen art har förändrats i motsatt riktning. De största förändringarna har skett hos knipa och ejder, och ugglorna med i genomsnitt en dag vart fjärde år. På 40 år blir det ungefär 10 dagar.

Det är 36 arter som avslutar sin häckning tidigare nu än för 40 år sedan (i princip samma som startar tidigare), medan tre arter avslutar den senare nu (skräntärna, silvertärna och mindre strandpipare). Även här finns en handfull arter som är nära signifikans. De största förändringarna ser vi hos ejder och knipa, som avslutar sin häckning med ungefär en dag tidigare vartannat år, och detsamma gäller mesarna.

Det leder till att för 15 arter har häckningsperioden minskat signifikant med i genomsnitt 1.7 dagar, framförallt mesar och måsar, och huvudsakligen fåglar i mellersta Finland. Fem arter har nu en klart längre häckningsperiod (mindre strandpipare, skräntärna, pärluggla, ladusvala, och hussvala).

Det är ingen överraskning att de är stannfåglar och kortflyttare som har förändrat sin häckningstid mest. Det är ju de som märker om det är en varm eller kall senvinter och tidig vår, och om vårarna blir varmare följer de med. Långflyttarna har ingen aning om det är en kall eller varm vår, ett typiskt exempel är rosenfinken som kommer i andra halvan av maj, en lång tid efter den tidiga våren. Nu fann man trots allt signifikanta förändringar i starten av häckning även hos långflyttare som lövsångare, törnsångare och ladusvala.

En viktig lärdom av denna studie är att det visserligen är intressant med hur det ser ut i medeltal. Men det är viktigt att komma ihåg att runt varje medeltal finns en variation. För att förstå hur det ligger till måste man titta på variationen. Här är det uppenbart att i medeltal är det en förändring av häckningstiden (start, slut och därmed längd), men det gäller inte alla arter. De som förändrat sin häckningstid mest driver upp medeltalet, och man kan förledas att tro att medeltalet visar hur alla arter gör. Studien av tofsmesen är mycket intressant men det gäller bara en art, här har man 73 arter och då får man en avsevärt mycket bredare bild. Det är fortfarande bara en del av de arter som häckar, men detta är bra nog.

I en annan studie som sammanställt data från 65 långtidsstudier på 54 arter i norra Europa fann att häckningsperioden i genomsnitt ökat med 1.4 dagar per decennium de senaste 45 åren, det vill säga fem till sex dagar. Det låter som det skiljer sig åt gentemot den finska studien. Men när man delade upp arterna i antingen de som bara har en kull och de som har flera kullar, såg man något annat. Precis som i den finska studien hade arter med bara en kull förkortat sin häckning med i genomsnitt två dagar per decennium, medan de med fler kullar förlängt sin säsong med fyra dagar per decennium, det vill säga med runt två och en halv vecka. Återigen fann man att det är stannfåglarna som gjort den största förändringen, föga överraskande.

Det finns goda skäl att tro att ungefär samma förändringar man sett i Finland även gäller för oss här i Sverige, vi lever ju till stora delar i samma område vad gäller olika biotoper och klimat Men den känsla många har om en tidigareläggning av häckningen har ett stöd i alla fall för de finska populationerna. Detta stöds av den andra studien som har tittat över ett större geografiskt område. Så vilka konsekvenser kan dessa förändringar leda till? Som vanligt är det svårt att sia om detta, men det har spekulerats att i och med att de arter som har fler kullar har fått mer tid på sig att få ut sina ungar och därför kan de tänkas öka i antal. Å andra sidan om säsongen blir för kort för de med en kull kan de tänkas påverkas negativt. Men det får framtida data utvisa, det vi vet nu är att en hel del arter förändrat sina häckningstider i takt med att vårarna blivit varmare.

Not: All finsk ringmärkardata finns tillgängligt här: http://tun.fi/HR.48

LITTERATUR

Eeva, T. med flera. 2012. Breeding time trends of the Crested Tit (Lophophanes cristatus) in southern Finland: comparison of data sources. Journal of Ornithology 153: 653-661. OPEN ACCESS https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-011-0783-1

Halupka, L. & Halupka, K. 2017. The effect of climate change on the duration of avian breeding seasons: a meta-analysis. Proceedings of the Royal Society London B 284: 20171710. OPEN ACCESS. https://doi.org/10.1098/rspb.2017.1710

Hällfors, M. med flera. 2020. Shifts in timing and duration of breeding for 73 boreal bird species over four decades. Proceedings of the National Academy of Sciences USA 117: 18557-18565. OPEN ACCESS https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1913579117

Tilgar, V., Mänd R., & Leivits A. 1999. Effect of calcium availability and habitat quality on reproduction in Pied Flycatchers Ficedula hypoleuca and Great Tit Parus major. Journal of Avian Biology 30: 383-391. OPEN ACCESS https://www.jstor.org/stable/3677010?casa_token=42nQYogeMgkAAAAA%3AmsZfI8bLAC1ciuyqU0zDwTn31lq2QqpOJUzqzq3BA_oGhkS5nQ8Jbf4ej2nPCBc6hEaYpVYYW2MVHGsXXPCHuPwW7u2NzoTVBlhwBZsXQoq4xSrwhcd_

 

 

Visningar: 190