Att vi åldras är ingen nyhet, speciellt inte för oss som börjar komma upp i åren. Men hur är det med fåglarna? De flesta småfåglar har en årlig dödlighet på runt 50 procent, vilket gör att de flesta inte hinner bli speciellt gamla. Och de som har turen att bli lite äldre, märker de verkligen av ett åldrande? Kan det verkligen vara en skillnad mellan att vara två år och fyra år? Hos fiskmåsen som studerats i Estland hittade Kalev Rattiste, som jag skrivit om tidigare, att reproduktionsframgången ökar fram till ungefär 17 år, men sjunker sedan stadigt ju äldre fåglarna blir. Men det är en långlivad fågel, hur det då med de små och kortlivade?

Rent teoretiskt kan man tänka sig två varianter av livshistorie-strategier, dels en lev hårt-dö ung strategi och dels en långsam strategi. Den första strategin är gynnsam om antalet reproduktionstillfällen kan förväntas vara få, om man bara har en chans att häcka så är det lika bra att satsa allt på en gång. Chansen kanske aldrig kommer tillbaka. Hos mer långlivade arter kan det löna sig att vänta, samla resurser och erfarenhet och satsa på några få väl omhändertagna ungar. Dessa strategier följer i stort sett storlekarna hos fåglar; små arter lever en kort tid, och satsar mycket på de få häckningar de gör, medan de större arterna kanske inte ens häckar varje år.

Detta gäller på artnivå, men hur det inom en art? Har olika individer olika strategier, och hur påverkar den miljön ett givet år häckningen följande år? Dessa frågor ställdes nyligen i en artikel om blåmesar på Korsika. Detta är en studie som startade 1975 av en grupp från Montpellier i Frankrike. I denna studie var forskarna framförallt intresserade av effekten av olika individers historia. Hur går det för individer som har en erfarenhet av att häcka dåliga år, jämfört med individer som häckat under goda år?

Det är alltid vanskligt att bedöma vad som är ett dåligt eller ett bra år. I den här studien tittade man på två faktorer, häckningsframgång och överlevnad. Ett dåligt år ger en genomsnittligt låg häckningsframgång och sämre överlevnad, medan bra år ger det motsatta. Man studerade speciellt datum för första ägg eftersom det är en god indikator på häckningsframgång, och givetvis häckningsframgången. Sedan tidigare är det känt att datum för första ägg blir allt tidigare fram till 3-4 års ålder, men avtar senare med åren. Samma sak gäller häckningsframgång, erfarenheten ökar och med den häckningsframgången, men upp till en viss ålder där åldersproblemen sätter in.

Det man fann var att fåglar som tidigare häckat under bra år lade det första ägget tidigare, men att åldrandet gick fortare än hos de som hade en erfarenhet av häckning i sämre år. För alla fåglar blir datum för första ägg senare och senare efter tre-års åldern, men det går snabbare utför för de fåglar som tidigare häckat under ett bra år. Det verkar som att den tidiga äggläggningen i unga år medför en kostnad på äldre dagar. Någon speciell effekt på häckningsframgången hittade man dock inte, förutom att tidiga fåglar alltid lyckas bättre.

Frågan är om detta är frågan om två strategier beroende på häckningsmiljön eller bara en konsekvens av ett tidigare liv. Om det handlar om strategier skulle det betyda att fåglar som häckar under bra år ger järnet eftersom det lönar sig, och eftersom chansen att bli gammal nog att få känna på åldrandet är så låg så är det ingen mening med att hålla igen. Fåglar som har en erfarenhet av sämre är tar det lite lugnare med häckningen och hoppas på fler år istället.

Alternativet är om det finns det stora resurser för en intensiv häckningen under goda år och som en konsekvens av detta blir det en god häckning, medan det under dåliga år inte finns tillräckliga resurser. Det tidigare åldrandet hos de som häckar under goda år är en helt enkelt en kostnad av den stora investering i häckningen. Vilken förklaringsmodell som är korrekt är inte lätt att veta.

Att en dålig uppväxt kan ha konsekvenser senare i livet är en ingen nyhet. I en studie av halsbandsflugsnappare ville forskarna titta närmare på detta utifrån de olika livshistorie-strategierna. Halsbandarna har studerats på Gotland sedan 1980 av Lars Gustafsson. En typisk halsbandarkull består av sex ägg, och här ville man jämföra med kullar på fyra och åtta ungar med sex ungarskullar som kontroll. En liten kull medför en lägre konkurrens mellan ungarna än i en kull med åtta ungar. Ungar i små kullar väger i genomsnitt 0.7 gram mer än ungar från stora kullar när de är färdiga att flyga ut ur holken. Det låter inte mycket (ca 5 % av kroppsvikten), men det är sedan länge känt att vikten på en unge när den flyger ut är starkt kopplat till överlevnaden det första året.

Ett bra mått på häckningsframgång är hur många ungar som kommer tillbaka för att häcka året efter, det vill säga rekryter. Dessa har framgångsrikt överlevt första sommaren, hela vintern och flyttningen fram och tillbaka. För fåglar som häckar första gången var det ingen skillnad mellan de tre grupperna (4, 6 och åtta ägg) i antalet rekryter, det var lågt överlag. Men sedan händer det något. Fåglar som häckar för andra gången skiljer sig markant beroende på hur många syskon de växte upp med. Fåglar från en kull med fyra ungar får dubbelt så många rekryter än de andra grupperna, som fortfarande hade låg framgång i i denna ålder. Sen går det snabbt utför för fyra-kulls individerna och när de är fyra år har de bara en fjärdedel av rekryterna jämfört med åtta-kulls individerna. Denna grupp har en topp vid fyra års ålder och tappar sedan.

När forskarna tog hänsyn till vilket år det var och en del andra saker, blev mönstret tydligare. Individerna med få syskon i kullen har redan från början en hög andel rekryter, den stiger och är konstant när de häckar andra och tredje gången, men sjunker sedan snabbt vid ökad ålder. Individer från kullar med åtta ungar börjar lågt men har en topp vid tre och fyra års ålder, varefter det sjunker snabbt.

Räknar man ihop antalet rekryter över en hel livstid är det gruppen av individer som växte upp i en liten kull som har klart flest rekryter, följt av individerna i kontrollgruppen och med gruppen av individer från de stora kullarna med lägst antal rekryter över livstiden. Så även om gruppen individer från stora kullar har fler rekryter när de är äldre är det totala antalet lägre eftersom det är ganska få som blir så gamla. Gruppen från små kullar får fler rekryter sett över livet helt enkelt därför att de hinner reproducera sig innan de dör. Miljön när flugsnapparna växer upp har uppenbarligen en stor inverkan på framtida häckningar.

Det här är ganska märkliga resultat kan man tycka. Man skulle tro att även om det var en hög konkurrens i boet, så borde det vara möjligt att kompensera för det under hela tiden fram till nästa häckning, och häckningen efter det. Men icke då, det tar tre år innan individerna från stora kullar är ikapp individerna från små kullar. Samma sak gäller blåmesarna, en bra häckning under unga år kan ge negativa effekter flera år senare. Reproduktion är kostsam, bland det mest kostsamma en fågel kan göra, och det är väl känt att det påverkar immunsystemet negativt samma år. Det finns helt enkelt inte resurser till både reproduktion och immunförsvar. Kostnaden består uppenbarligen i flera år och visar sig när fåglarna blir äldre.

De två studierna är gjorda på två kortlivade arter som häckar i holkar. Liknande resultat finns för talgoxe och hos blåmesarna på Korsika har man även visat att åldern på partnern spelar roll för hur snabbt åldrandet i termer av häckningsframgång går. Det finns antagligen samma mönster hos många arter, det är bara svårare att få fram relevant data från arter som inte har vänligheten att häcka i holkar.

Litteratur

Auld, JR & Charmantier, A, 2011. Life history of breeding partners alters age-related changes of reproductive traits in a natural population of blue tits. Oikos 120: 1129-1138.

Bonamour, S med flera, 2025. Age-specific phenology and reproductive success senescence vary with environmental age in a wild bird. The American Naturalist 205: 76-89.

Spagopoulou, F. 2020. Silver-spoon upbringing improves early-life fitness but promotes reproductive ageing in a wild bird. Ecology Letters 23: 994-1002.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/ele.13501

 

Visningar: 61