De flesta har väl noterat att en rad fåglar även fått ny latinska namn, många mesar och måsar till exempel. Så varför detta? Kan inte allt vara som man en gång lärt sig? Tornsvalan är ingen svala, och därför fått byta till tornseglare för att visa var den hör hemma. Men detta har inte genomförts konsekvent, stjärtmesen är ingen mes, utan dess närmaste europeiska släkting är cetti-sångaren. Bivråken är ingen vråk, utan snarare släkt med smutsgamen, och så vidare. Om nu de svenska namnen inte är konsekventa, då kan väl de latinska namnen vara det med? Tyvärr, så enkelt är det dessvärre inte. Det är dags att gräva ner sig lite i hur de latinska namnen kommer till.

För att göra det enkelt så är de latinska namnen är ett informationssystem. Vi använder Linnés binära system, med ett släktnamn (alltid med stor bokstav) och ett artnamn, Parus major, är ett exempel. Linné skapade ett hierarktiskt system med arter som den fundamentala enheten. Arter kan sedan grupperas i släkten, släkten i familjer, och familjer i ordningar och så vidare. Sålunda är talgoxe, Parus major, en del av släktet Parus, som i sin tur är en del av familjen Paridae, som är en del av ordningen Passerida. Numera finns även underfamiljer, underordningar och så vidare. Nedanför arter finns underarter, förr kallade raser, som är populationer av en art som skiljer sig från andra populationer av samma art. Var man ska dra gränsen är inte alls uppenbart i alla fall, utan det kan skilja sig över tiden och mellan systematiker.

Linné skapade detta system för att kunna organisera naturen, den samlare han var. Grupperna han skapade var i många fall ganska uppenbara, mesar, måsar, falkar och så vidare. Numera handlar det om att beskriva arternas och de olika gruppernas inbördes släktskap. Dessa släktskap är i formen av fylogenier, det vill säga släktskapsträd. Linné insåg inte detta, utan den insikten växte fram samtidigt med honom i Frankrike, och senare även i England. Darwin är den första som veterligen ritade ett fylogenetiskt träd. Att vi fortfarande använder Linnés system beror på att det faktiskt fungerar, och är så väl inarbetat att ingen skulle orka sätta sig in i ett nytt system. Nu kommer det vetenskapliga artiklar emellanåt som förespråkar nya system som antagligen är mer logiska och därför bättre, men de får sällan någon större uppmärksamhet.

Hur ser då detta system ut? Grunden är så kallade monofyletiska grupper, det vill säga alla arter inom en grupp ska ha en gemensam förfader. Alla med samma ursprung ska ingå i denna grupp. Det duger inte att utelämna några arter, eller att plocka in arter från någon annan grupp. Alla mesar är en monofyletisk grupp, och att skapa en familj (Paridae) utan att inkludera blåmesarna vore ologiskt. Lika ologiskt vore det att inkludera stenskvättan i samma grupp, den har inte samma ursprung som mesarna. Nu är klassificeringen inte helt logisk på detta område, det bästa exemplet är klassen reptiler som innehåller ormar, ödlor, krokodiler men inte krokodilernas närmaste släktingar, nämligen fåglarna! Här har man istället skapat en egen klass, Aves. Det har historiska orsaker, fortfarande in på 1980-talet fanns det forskare som hävdade att fåglarna var närmast släkt med däggdjuren. Nu vet vi att de är gamla dinosaurier, men en lång rad släktingar har dött ut över tiden.

Så långt är det enkelt. Men om vi har ett släktträd som i figuren nedan, hur gör vi då? Vi kan kalla arterna A-D för ett släkte, men även A-B för ett släkte och C-D för ett annat. Bägge synsätten vore helt korrekta. Svaret är att det handlar om vilket klassificering som ger mest information om släktträdet. Att gruppera A-B, och C-D ger mer information om trädets struktur än A-D.

Men det finns en gräns hur man kan dela upp ett träd, det måste vara begripligt och hanterbart. Man kan skapa ett släkte för varje art, men då missar man ju ganska mycket information. Det finns en diskussion om hur mycket man ska dela upp klassificeringen, många släkten med få arter, eller få släkten med många arter. I vissa fall ger det sig av sig själv, men i andra fall är det inte alls enkelt. Så på ett plan är uppdelningen i släkten godtycklig, det beror på vilket synsätt man har på hur man bäst kan återskapa informationen i ett släktträd. Det kommer aldrig att bli ”rätt” eftersom man försöker inordna ett tvådimensionellt träd i en endimensionell lista, och det är dömt att skapa problem.

Mycket av den namngivning av släkten och familjer etc, kommer från Linneansk tid och senare, med den bristande kunskap om släktskap man har haft. Fram till nu då det är möjligt att tämligen enkelt få fram oerhörda mängder av genetiska data. Vi har dessutom fått datorkraft att reda ut allt detta och få fram släktträd som vi har anledning att tro är en bra representation av de aktuella släktskapen. Det betyder att många av de traditionella uppdelningarna inte längre är aktuella eftersom de helt enkelt gav en felaktig bild av släktskapen mellan grupperna. För att visa de nya relationerna är det därför nödvändigt att döpa om en del arter eftersom de hamnat i andra släkten än vad man tidigare trott.

Den nya tekniken har dessutom gett mer detaljerad information om arternas inbördes släktskap. Detta har i sin tur lett till nya grupperingar, och namn. Vi kan titta lite mer på mesarna som studerats ingående med ledning från vårt eget Naturhistoriska Riksmuseum. Alla mesar har en gemensam förfader, och familjen Paridae är därför en naturlig grupp. Deras närmaste släkting är pungmesarna, som därför inte är mesar, strikt sett. Inom familjen Paridae finns två huvudgrupper, de olika arterna av talgoxe och blåmes, och resten. Denna gruppering stämmer ganska bra med hur de bygger bo. Talgox-arterna och blåmesarna bor utslutande i håligheter gjorda av någon annan, det är därför de är så lätta att få att häcka i våra holkar. De övriga häckar i håligheter, men gör dessa själva. Nu har jag haft svartmes, entita och tofsmes i holk, men det är inte på långt när lika vanligt som talgoxe och blåmes, även om arterna kanske är lika vanliga i vissa miljöer.

Tittar man noga i trädet (se nedan) är blåmesarna (azurmes, blåmes och koboltmes) en egen grupp, och de övriga Parus-arterna en egen grupp. Man har därför döpt om blåmesarna för att framhålla detta faktum. Talgoxen och orienttalgoxen är nära släkt och behåller släktnamnet Parus, eftersom talgoxen var den första som fick det latinska namnet Parus, medan de andra splittras i två grupper, med respektive fyra och 15 arter. En stor grupp av de andra mesarna är vad nu kallas Poecile, i vårt fall entita, talltita och lappmes. Svartmesen är nu i ett eget släkte, liksom tofsmesen.

Hade man kunnat behålla namnet Parus för alla arter? Tveklöst, men då hade man missat en hel del information om arternas inbördes släktskap. Kallar man tofsmesen för Parus cristatus, och blåmesen för Parus caeruleus så framgår det att de är i samma släkte och familj). Men det är inte alls uppenbart att azurmesen, Parus cyanus, är en nära släkting till blåmesen. Skapar man ett nytt släkte, Cyanistes, som innefattar blåmesen och azurmesen, och ett nytt namn för tofsmesen (Lophophanes), så är släktskapsrelationerna tydligare.

Och det är så forskare har gjort med all ny information som de nya teknikerna har fått fram har resonerat. Det gäller att beskriva ett släktträd på ett sätt att det ger maximalt med information. I många fall blir det godtyckligt, men det får vi leva med, det finns ingen absolut sanning vad gäller klassificering. I takt med att ny information kommer de latinska namnet att revideras så att informationen blir korrekt. De svenska namnen bör följa med, men här finns i många fall en lång tradition av namngivning, till exempel tornsvala som väldigt många fortfarande säger. Att ändra detta är inte en enkel sak, och kanske inte ens viktigt. Men jag växte upp med gulsångare och snöskata, som nu heter härmsångare och björktrast. Så det kan ändras det med.

Här har jag gjort en kraftigt förenklad bild av mesarnas släktträd från artikeln nedan. De inbördes relationerna stämmer, men för enkelhetens skull har jag slagit ihop olika smågrenar till en buske så att de representerar de olika släktena.

 

Litteratur

Johansson, US med flera. 2023. A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae). Molecular Phylogenetics and Evolution 69: 852-860.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1055790313002595

 

 

 

 

 

 

Visningar: 277