Jag har tidigare skrivit om fågelhonors sång med anledning att forskare fann att blåmeshonor sjöng oftare än vad man tidigare trott. Huruvida honor sjunger eller inte har diskuterats flitigt med lite olika utgångspunkter, från geografiska skillnader till rena konspirationsteorier som att fågelskådare aktivt ”glömde bort” att honor sjöng när de såg det. Det senare tvivlar jag på, skulle en någon se en bofinkhona sjunga lika mycket som en hane skulle det snabbt nå olika grupper på sociala medier. Ovanligheter är överrepresenterade i dessa grupper av naturliga skäl. Men det har varit mycket snack och lite verkstad och ingen har fram till nu gjort en gedigen genomgång av rapporter om honors sång sett över alla tättingar.

Men nu har det skett och det finns en hel del data som kan kasta ljus på detta. Av de 1309 tättingar som forskarna hittade rapporter om saknades data om honors sång i 41 % av arterna (se figur). Det kan betyda att de sjunger, men det finns inga rapporter om det.

Figur 1. Fördelning av honors sång

Å andra sidan var det 15 % av arterna där både hanar och honor sjöng lika mycket. Om man endast ser på de arter där det finns data så stiger andelen arter där könen sjunger lika mycket till 25 %. Det finns ett mörkertal där det fanns uppgifter om honors sång men inte hur vanligt det var. Det anges som ”inga data” i figurerna.

Figur 2. Bara arter där honor sjunger

Det är med andra ord helt klart att honsång inte är ett sällsynt fenomen, sett över alla arter på jorden. Då är frågan, finns det något mönster i detta, eller är det bara slumpen som gör att vissa arter har honor som sjunger och andra inte? Forskarna kom på tre olika hypoteser för att testa detta.

Hypotes nummer ett handlar om sexuell selektion. Där hanarna utvecklat en häftig sång, tänk kärrsångare, är det mindre sannolikt att honorna sjunger eftersom sången är en signal till honorna.

Hypotes nummer två handlar om revirförsvar. Hos arter där monogama par försvarar revir året runt, eller åtminstone stora delar av året kan vi förvänta oss att sången har en revirförsvarande funktion, och att honan är delaktig i revirförsvaret genom att sjunga.

Hypotes nummer tre handlar om bo-predation. Hos arter med en hög frekvens av bo-predation, tänk öppet-häckare som grönfink och bofink, borde andelen sjungande honor vara låg eftersom det kan locka till sig smarta äggtjuvar som kråkor och nötskrikor.

Hur testar man detta? En metod som var vanlig på 1980-talet var att räkna arter i varje kategori och sedan göra en enkel statistisk test på detta. Sen kom man på att två närbesläktade arter antagligen inte utvecklat sina egenskaper var för sig utan har sina egenskaper, mer eller mindre förändrade, som ett arv från deras gemensamma anfader. Man måste alltså ta hänsyn till arternas inbördes historiska släktskap genom att räkna hur många gånger egenskap X utvecklats samtidigt som någon annan sak förändrats. Ett typexempel skulle kunna vara hur många gånger brun fjäderdräkt utvecklats samtidigt som en grupp börjat leva i öknen.

Detta kräver en bra bild över fåglarnas släktskap, deras fylogeni. Under många år var detta ett påtagligt problem, man visste helt inte speciellt mycket om fåglarnas fylogeni. Nu har man det och det gör att det är möjligt att göra bra analyser av vad man nu kan vara intresserad av, som till exempel honors sång. Nu visade det sig att honsången inte var speciellt lika mellan närbesläktade arter, det vill säga det fanns en mycket låg fylogenetisk signal. Det i sig innebar att det går att räkna arter trots allt. Men det vet man inte förrän man testat det, som forskarna gjorde.

Forskarna analyserade en rad möjliga faktorer relaterade till de tre olika hypoteserna. Det är uppenbart att hypotes tre inte hade något stöd, så den kan vi glömma. I övrigt var det två faktorer som stod ut, nämligen förekomsten av revir året runt och att bägge föräldrarna delade på häckningsbestyren. En annan faktor som var tydlig var att det är vanligare i tropikerna men avtar med ökande latitud. Det betyder att hypotes nummer två är den som är den troligaste förklaringen till varför honor sjunger.

Hos de arter jag känner till väl så sjunger honorna talgoxar och rosenfinkar mycket sällsynt. Det här är arter där hanarna sjunger för att locka till sig honor och tystnar därefter. Rosenfinkarna har överhuvudtaget inte revir, och talgoxarna är inte speciellt strikta i sina revir utan kan överlappa i sitt födosök även under äggläggningen, och drar runt på vintern. Nötväckor och gärdsmyg är arter som skulle passa in på kriterierna, och rödhakar i de delar av Sverige där de finns året runt. Det finns inspelningar på Xeno-Canto av sjungande honor hos rödhakar, gärdsmygar och nötväckor, men hur vanligt det är i Sverige vet jag inte. Jag har rört mig mycket i nötväckerevir och inte hört någon hona sjunga, men jag kan mycket väl ha missat det. När det gäller gärdsmyg och rödhake så är ju könen lika vilket ställer till det. Färgmärkning är det enda som gäller för att reda ut det.

För att återgå till de mer generella resultaten är de inte förvånande på något sätt. Hos arter där paren hjälps åt med häckningen och har starka revir året runt är det inte på något sätt förvånande att bägge könen sjunger. Sången är där ett sätt att hävda revir och det är då är det ingen överraskning att även honorna sjunger.

Hos våra arter är året-runt revir mycket sällsynt, och hos väldigt många arter tystnar hanarna när de blir parade. Men det kanske finns överraskningar, vem vet, ut och testa!

Litteratur

Odom, KJ med flera. 2025. Global incidence of female birdsong is predicted by territoriality and biparental care in songbirds. Nature Communications 16: 6157.

https://doi.org/10.1038/s41467-025-60810-5

 

 

 

 

Visningar: 112