Det börjar bli höst och fåglarna drar söderut till varmare trakter. Ungarna av våra stannfåglar håller just som bäst på att skaffa sig ett revir för vintern. En av de få saker som finns att titta på under vintern är de meståg som drar runt i skogen med svartmes, tofsmes, talltita, kungsfågel och trädkrypare som främsta deltagare. De tre mesarna hamstrar föda medan de drar runt, och en populär förklaring till detta är att de samlar mat till andra individer, allt för artens bästa. Efter ingående studier har forskare i våra nordiska länder sett att mesarna har vinterrevir med upp en till sex individer, oftast bara mellan två och fyra individer. Det är alltså inte ett löst gäng som drar runt i landskapet utan rörelserna är bundna av revirgränserna. Det är heller inte så att de inte har koll på de frön och insekter de gömt. Tvärtom, genom intrikata experiment har man visat att mesarna, så små de är, har ett fantastiskt minne över var de gömt sina godsaker. Det är inte utan att man avundas dem när man ska leta efter bilnycklarna!

Att leva i grupp har fördelar. En är givetvis att det är fler ögon som kan hålla uppsikt över de två främsta hoten, sparvuggla och sparvhök. En nackdel är dock att det blir konkurrens om maten, och att de övriga i flocken hittar matgömmorna. Studier har visat att de fåglar som gömt ett frö också sannolikt är de som först hittar detta frö, men det är långt ifrån säkert. Detta sätter begränsningar på gruppstorleken; många ögon ser predatorer snabbare, men även gömda frön. Det är talande att blåmes och talgoxe, två arter som inte hamstrar har större gruppstorlekar.

Skogsmesarnas grupper är dessutom så stabila de kan bli, nya individer jagas bort och det finns studier som visar att det finns en grupp individer som flyter runt och letar revir där de tolereras. Detta sker till exempel när en permanent revirhållare dör, och först kan en ny individ komma in i gruppen. Blåmes och talgoxe har ett mer löst socialt system, där individer kommer och går, och grupperna mixas i landskapet. Individer dominerar varandra när de hittar föda, och inte via stabila hierarkier som hos de andra mesarna.

Hur fungerar det då i dessa mixade grupper, där flera arter samsas om ett revir? Forskarna Indrikis Krams och Tatjana Krama i Daugavpils i Lettland har under 26 år studerat blandade flockar av talltita och tofsmes och hur dessa arter interagerar. För att undvika problem med olika storlekar på flockarna studerade man bara flockar med fyra individer av vardera arten, det vill säga flockar med åtta individer. Totalt tittade man mer i detalj på 60 sådana flockar.

I dessa flockar finns vad man kallar en despotisk hierarki, där tofsmesen är dominant över talltitan, och där äldre är dominanta över yngre, och hanar över honor. I toppen finns alltså en gammal tofsmeshane, och i botten en ung talltitehona. Gamla talltitehanar är dock dominanta över unga tofsmeshonor, och de har alltså rank fyra i denna hierarki.

I ungefär tjugo procent av flockarna är den inbördes ordningen dock mer jämlik, och där är gamla talltitehanar tvåa i rank efter gamla tofsmeshanar. För att se om det var någon skillnad mellan de despotiska och de jämlika grupperna studerade man i detalj 31 despotiska flockar och jämförde dessa med 29 jämlika flockar.

Det första man tittade på var BMI, samma mått som vi använder för att se hur mycket vi inte borde ha ätit. Här är det kroppsvikt i relation till vinglängd som man mäter. Ett högt BMI innebär mer fett i relation till vinglängden. Man skulle kunna tro att detta är en fördel en kall vinterdag, men det är tvärtom en nackdel eftersom tyngre fåglar är långsammare när en sparvhök eller sparvuggla kommer farande. BMI följer dominansordningen mycket tydligt, med unga talltitor i topp, och gamla tofsmesar i botten. Orsaken till detta är att de yngre har mindre tillgång till mat generellt, och behöver därför lägga på sig fett som en reserv om det har svårt att hävda sig mot de dominanta fåglarna. Intressant nog var BMI lägre i de jämlika grupperna, jämfört med de despotiska, framförallt hos talltitan.

Man har tidigare sett att det finns mest mat högt upp och långt ut på grenarna hos granen. Det är därför mest givande födomässigt att leta där. Därför borde man se de mer dominanta arterna längst ut och de mindre arterna längst in. Nu är det sedan länge känt att det är precis tvärtom, kungsfågel och svartmes återfinns längst ut, medan tofsmesen är längst in. Orsaken till detta är givetvis att fåglar längst ut på en gran syns bäst för sparvhökar och sparvugglor. Var fåglarna faktiskt födosöker blir därför en kompromiss mellan födotillgång och predationsrisk.

I de flockar man studerade såg man trots allt en skillnad där de mer dominanta tofsmesarna i genomsnitt födosökte högre upp än talltitorna, hanar högre än honor och äldre högre upp än yngre. Skillnaden mellan arterna var stor i de despotiska grupperna, mer klar mindre i de jämlika grupperna, även om skillnaden trots allt fanns där. Talltitor i de jämlika grupperna födosökte på en signifikant högre höjd än talltitorna i de despotiska grupperna, men fortfarande lägre än tofsmesarna.

Tofsmesarna hade en tydligt högre överlevnad än talltitorna (80 resp. 66 %), hanar högre än honor och äldre högre överlevnad än yngre. Här spelade det ingen roll om grupperna var despotiska eller jämlika. Den stora skillnaden är dock miljön. I despotiska grupper var överlevnaden ungefär densamma i orörd och brukad skog, men i de jämlika grupperna fanns nu en betydande skillnad. I orörd skog steg överlevnaden i de jämlika grupperna upp till ca 90 %, jämfört med ca 70 % i de despotiska grupperna. Däremot sjönk den till ca 50 % i brukad skog. Det betyder att det är en avsevärd nackdel att vara i en jämlik grupp, om man är talltita och skogen är brukad. Exakt vad dessa skillnader beror på är inte klarlagt, men de är så pass stora att det är värt att titta närmare på detta. Kanske har vi här en del av förklaringen till att talltitan minskar runt om landet, något som många skådare har noterat.

Den sociala organisationen hos grupperna av talltita och tofsmesar spelar alltså en roll för överlevnaden och en rad andra faktorer kopplat till detta som BMI, var man födosöker och hur miljön ser ut. Varför en liten del flockar blir jämlika och andra despotiska är inte känt, däremot att frekvensen av de olika flockarna inte förändrats genom åren; jämlika flockar finns alltid men är aldrig vanliga.

En fördel med att leva i flock är som sagt att det finns fler ögon som kan upptäcka predatorer, och varna i tid. Detta bygger givetvis på en ömsesidighet, om jag varnar dig, så varnar du mig. En individ som fuskar och låter bli att varna andra, kan råka ut för att andra inte varnar den individen innan det är försent. När forskarna tittade närmare på 25 flockar av tofsmes över ett antal år hittade man ett mönster i de 907 fallen där en tofsmes varnade. Först och främst varnar inte fåglarna när de är ensamma, vilket föga överraskande visar att det handlar om signal till andra. Gamla tofsmesar varnar i princip alltid i september och december när det finns en yngre tofsmes som kan höra varningen, men nästan aldrig i mars. Yngre däremot varnar alltid i december och aldrig i mars, men redan i december faller varningsfrekvens till cirka hälften av fallen. Vad är nu detta?

En förklaring kan vara att de yngre varnar i tid och otid och de äldre med tiden struntar i dessa varningar eftersom de ofta är fel i vilket fall som helst. De yngre skulle i så fall strunta i att varna eftersom ingen ändå lyssnar. Tänkbar förklaring kanske, men det finns en test av detta nämligen att se hur de varnar när det finns en talltita i närheten, men ingen annan tofsmes. Resultatet var lika för gamla och yngre tofsmesar, alla varnar alltid talltitorna oavsett säsong. Så om tofsmesarna inte varnar varandra i mars, varnar de utan tvekan talltitorna. Forskarna lutar därför åt att detta har att göra med revirtillgången, så att om en granne med ett bra revir blir tagen av en hök eller uggla, blir det ju ledigt där. Låter man bli att varna för en predator ökar chansen att få ett revir, alternativt slippa konkurrenter. Pur elakhet med andra ord. Men det kan ju slå tillbaka, om inte jag varnar när du är i fara, varnar inte du när jag är i fara. Hur det nu är med den saken i detta fall låter jag vara osagt, men det faktum att de alltid varnade talltitorna, men inte artfränder är ju rätt bestickande.

Så för den som gillar att ta promenader i skogen under höst och vinter och tittar på meståg finns det mycket att upptäcka. Vem varnar vem, och när? Hur stora är grupperna? Vem dominerar vem?

Litteratur

Ekman, J. 1979. Coherence, composition and territories of winter social groups of the willow tit Parus montanus and the crested tit P. cristatus. Ornis Scandinavica 10: 56-68. OPEN ACCESS

Ekman, J. 1989. Ecology of non-breeding social systems of Parus. The Wilson Bulletin 101: 263-288. OPEN ACCESS

Krama, T. med flera. 2023. Selective selfishness in alarm calling behaviour by some members of wintering mixed-species groups of crested tits and willow tits. Philosophical Transactions of the Royal Society London. B378: 20220102. OPEN ACCESS

Krams, I. 1998. Rank-dependent fattening strategies of willow tit Parus montanus and crested tit P. cristatus mixed flock members. Ornis Fennica 75: 19-26. OPEN ACCESS

Krams, I. med flera. 2001. Selection of foraging sites in mixed will and crested tis flocks: rank-dependent survival strategies. Ornis Fennica 78: 1-11. OPEN ACCESS

Krams, I. med flera. 2020. Egalitarian mixed-species bird groups enhance winter survival of subordinate group members but only in high-quality forests. Nature Scientific Reports 10: 4005. OPEN ACCESS

 

 

 

 

Visningar: 179