Härfågelhanen kommer med mat till den ruvande honan.

De allra flesta fågelarter är monogama, och bägge föräldrarna hjälper till att föda upp ungarna. I många fall är två föräldrar nödvändiga för att få ut alla ungar de producerar, mesarna är ett bra exempel, kullarna är ofta så stora att det behövs två föräldrar för ge ungarna tillräckligt med mat. Saknas en förälder går det oftast riktigt dåligt. Men det finns massor av undantag i fågelvärlden.

Vadarna är en grupp där nästan alla varianter av föräldraomsorg finns. Vi har å ena sidan fjällpiparen där honan lägger ägg och sedan flyttar iväg och överlämnar ruvandet och ungvården till hanen. Hos den svartbenta strandpiparen ruvar bägge könen, men efter kläckning sticker honan och hanen blir kvar med ungarna. Strandskatan delar på ruvning och ung-uppfödning, medan det hos tuvsnäppan är hanen som drar direkt efter parning och lämnar honan med ruvning och ung-uppfödning.

Nu ska det sägas att de flesta vadare är monogama och där bägge könen delar på sysslorna, men hos runt 20 % av vadararterna är det mer eller mindre enbart honorna som sköter ruvning och unguppfödning, och hos runt 30 % av arter är det hanen som sköter det mesta. Nu ska det sägas att detta generaliseringar och individuella variationer förekommer regelbundet. Man har till exempel hos den svartbenta strandpiparen sett alla tre varianter av föräldraomsorg i en population vid ett givet häckningstillfälle.

Det här leder till den mer generella frågan om vilket sätt att ta hand om ungarna kom först hos fåglarna? Alla varianter är uppenbarligen möjliga, som visas av vadarna, och vi kan dessutom lägga till kooperativt häckande arter, där det är flera individer som tillsammans föder upp en kull med ungar. Och vi får inte glömma megapoderna (storfotshönsen) som gömmer äggen i en stor hög med förmultnande växter och låter äggen utvecklas i den värme som förmultningen alstrar. Så alla varianter finns, från ingen förälder till många individer och allt däremellan.

I en nyligen publicerad studie har en grupp forskare tagit sig an denna fråga genom att gå igenom hur föräldraomvårdnaden ser ut hos 5428 arter fåglar och via det släktträd för fåglar som finns analyserat hur olika förändringar har skett över tiden. Den form av föräldraomvårdnad som verkar ha varit den ursprungliga är att bara hanen tar hand om ungarna. Stödet för denna hypotes är mycket starkt i denna studie, medan andra former har ett avsevärt lägre stöd. Den näst bästa hypotesen, fast med klart lägre stöd, är ett kooperativt system där flera individer tar hand om en kull, eller flera.

I en analys som denna går det att se hur ofta olika förändringar sker under evolutionär tid. Det handlar inte om att räkna hur många arter som har ett visst system, utan hur många gånger det förändrats. Om alla arter i ett släkte har samma form av föräldraomvårdnad är det mycket osannolikt att de olika arterna utvecklat detta var för sig oberoende av varandra. Det är mer troligt att en gemensam förfader utvecklat detta system, som sedan följt med i de olika artbildningarna.

Utifrån denna analys är det uppenbart att det finns tre olika förändringar som är mycket vanligare än andra. Om vi sätter frekvensen av förändringar från bara hanlig till bara honlig omvårdnad till 1.0, så är frekvensen av förändringar från ett kooperativt system till att två föräldrar delar på omvårdnaden drygt 35 gånger vanligare. Den näst vanligaste förändringen är från ett system där bara honan tar hand om ungarna till att bägge föräldrarna gör det, vilket är ungefär 14 gånger vanligare än från bara hane till bara hona. Den tredje vanligaste förändringen är från två föräldrar till ett kooperativt system, som är ungefär 5 gånger så vanligt som från hanlig till honlig omvårdnad. Alla andra förändringar är klart mer sällsynta.

De två mest frekventa förändringarna är alltså till ett system där bägge föräldrarna tar hand om ungarna. Dessa förändringar är från bara honlig omvårdnad och från ett kooperativt system. Det tyder två-föräldersystemet är ett stabilt system, och hos runt 70 % av alla fågelarter är det bägge föräldrarna som tar hand om ungarna. Att bara honan tar hand om ungarna finns hos 10 % av alla arter, de kooperativa arterna är något fler (11 %), medan andelen arter där bara hanen tar hand om ungarna är bara runt en procent. Så även om ursprunget är bara hanlig omvårdnad har det snabbt förändrats till att bli ett tvåföräldrasystem.

Så varför är det så vanligt med två föräldrar som tar hand om ungarna? Eftersom det här rör alla fågelarter med vitt skilda utbredningar och ekologiska förhållanden ska man nog passa sig för att hitta generella slutsatser. Hos mesar, flugsnappare och andra arter vet vi att förlusten av en förälder leder till en mer eller mindre dramatisk reduktion av antalet flygga ungar. Men det gäller knappast arter som strandskatan där ungarna föder sig själva direkt efter födseln. Här är det nog skydd mot predatorer som är en viktig faktor.

Frågan om vilket system av omvårdnad som kom först hos fåglarna är inte ny, det har stötts och blötts under mycket lång tid. Kanske sista ordet inte är sagt än, men det är uppenbart att den information vi kan få genom att studera olika egenskaper i ett historiskt sammanhang via de släktträd som nu produceras är ovärderlig. Släktträden är viktiga i sig, men de kan dessutom leda till en ökad kunskap om olika evolutionära processer och historiska skeenden. Detta i sin tur leder till ökad förståelse om vår biologiska mångfald, dess uppkomst och förändring över tiden. Och det är inte illa.

Litteratur

Lavaniegos-Puebla, P med flera. 2024. Who cares? Elucidating parental care evolution in birds. Evolution 78: 1699-1709.

https://academic.oup.com/evolut/article/78/10/1699/7710149

Székely, T. med flera. 2023. The causes and implications of sex role diversity in shorebird breeding systems. Ibis 166: 357-385.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/ibi.13277

 

 

 

Visningar: 136