Alla småfåglar som ska häcka på våra breddgrader har ett och samma problem. Det gäller att tajma häckningen så att när ungarna behöver som mest mat så ska det finnas mest mat i naturen. Det här brukar fungera bra, även om det på senare år har skett en miss i vissa populationer på grund av att våren blir allt tidigare.

Men denna topp i tillgång på mat sker inte samma tid varje år. Vore det så skulle det vara enkelt för fåglarna att tajma in detta. Tvärtom det är en variation mellan åren som kan vara ganska påtaglig. Det är knappast någon nyhet för alla fågelskådare, vissa vårar är tidigare, andra senare. Det har skett en förändring över tiden, (en trend, det är det som klimatförändring), men det är även en rejäl variation mellan åren (det är det som är väder).

Fåglarna lyckas trots detta att för det mesta tajma sin reproduktion. Då inställer sig genast frågan, hur går detta till? Ni kan gissa att detta har stötts och blötts bland ekologer det senaste seklet, utan att någon lösning på problemet har synts i horisonten. Men nu kanske det börjar klarna. I och med att forskare har insett att fåglarnas luktsinne kraftigt har underskattats har man börjat titta på detta på ett adekvat sätt.

En gissning man haft är att fåglarna kan se när insektsäggen kläcks och det börjar bli små larver på, till exempel, på ekens knoppar. Men de är väldigt små, och borrar sig snabbt in i knoppen för att växa till sig där. Så det är ytterst tveksamt om fåglarna kan se detta. Däremot är det så att eken utsöndrar olika flyktiga ämnen (HIVP i fortsättningen) när de blir angripna, ett sätt att hålla angriparen borta, och ju fler larver, ju mer ämnen produceras. Man har tidigare sett att fåglar skilja på infekterade och icke-infekterade träd med hjälp av lukten.

En grupp forskare i Montpellier, som är ett av Europas hetaste lärosäten när det gäller ekologisk forskning, designade ett experiment med blåmes. Dessa var kläckta i fält, men var uppväxta under kontrollerade former i ett lab. De hade med andra ord ingen tidigare erfarenhet av dessa dofter. I ett försök där de fick välja att gå in ett rum med mat utan HIVP eller ett annat rum där man tillsatt HIVP. Dessa ämnen är väl kända och det är därför lätt att experimentellt skapa miljöer med och utan HIVP.

Resultatet var tydligt. I ungefär tre fjärdedelar av försöken gick fåglarna till det rum där det applicerats HIVP, och totalt sett åt dom ur matskålar i HIVP-rummet 36 % mer än i kontrollrummet. Dessa resultat är långt över av man förvänta sig av slumpen, där förväntningen är 50:50 i de två rummen. Låt man det blåsa från HIVP-rummet blev effekten ännu större, och ökade med ökad vind. Kort sagt, fåglarna kan utan tvekan känna dessa dofter.

Försök som dessa utgår från att alla individer är lika i alla avseenden. Men vi vet idag är så inte är fallet utan fåglarna har personligheter, precis som vi. En del är djärva och är snabba att utforska nya miljöer, medan andra helst sitter under en korkek och luktar på blommorna. När man såg hur fåglarna valde och satte det i relation till personligheten (det finns tester för sånt), fann man att om de lugna fåglarna besökte matskålarna en handfull gånger, och utan att göra skillnad på kontroll eller HIVP, så besökte de djärvaste individerna HIVP-rummet i snitt trettio gånger men kontrollrummet bara enstaka gånger. Intressant nog gällde detta bara hanarna. För honorna hittade man ingen effekt alls.

Nå, experiment i labb är en sak, de talar om vad som kan och inte kan ske. Det intressanta är dock hur det är i naturen. I Montpellier har man sedan många decennier studerat blåmesar dels runt staden, dels på Korsika. Nu tillsatte man HIVP i vissa holkar på bägge lokalerna, och lät bli för andra holkar. När man slog ihop data från de två populationerna fann man att 14 % fler HIVP-holkar blev bebodda, inte mer än slumpen. Däremot lades det 15 % fler ägg, och det kläcktes 24 % fler ungar och det flög ut 37 % fler ungar från HIVP-holkarna än från kontrollerna. Detta är långt ifrån slumpen och visar att fåglarna reagerar på denna lukt med att öka sin reproduktion. Det var ingen skillnad mellan populationerna.

Under många år har det varit fågelekologernas livlina att fåglar inte har ett luktsinne, vilket gör att vi kan förlita oss på vad vi ser och hör, till skillnad från insekter och däggdjur där det finns en dimension vi inte lätt kan hantera. Nu verkar det som om den livlinan är borta, fåglarna använder luktsinnet till ganska mycket har det visat sig (se min artikel i VF), och det positiva med det är att vi äntligen kan börja förstå saker som tidigare varit ett mysterium. Tajmingen sköts via de dofter de träd där deras huvudsakliga mat kläcks, och när träden börjar dofta, då är det dags att börja häcka. Detta är ett finurligt sätt eftersom trädens utsöndrande av dofter styrs av insekter som i sin tur styrs av vädret. Eftersom vädret varierar mellan åren, finns här en mekanism för att kontrollera detta.

Litteratur

Delaitre, S. med flera. 2026. Effects of herbivore-induced plant volatiles on behaviors and reproduction in a common songbird. American Naturalist 208: 215-228.

 

 

 

 

Visningar: 79