Det är lätt att se skillnad på könen hos gråsparven, till skillnad från pilfinken. Hanen har en brunare hjässa och framförallt en svart fläck som sträcker sig från näbbens undersida i ett streck ner till bröstet där fläcken breder ut sig. Tittar man noga så skiljer sig fläckens storlek mellan hanarna, en del har en liten ganska ljus fläck medan andra har en rejäl och mörk fläck.

Det här har givetvis intresserat fågelekologer, varför finns denna variation? Tittar man på andra arter hittar man liknande variation, hos talgoxe varierar slipsen i storlek, hos grönfinkar varierar mängden gult, och gråsiskor varierar det röda på bröstet. Listan kan göras lång.

En förklaring som föreslogs redan för runt 50 år sedan är att det är en signal till andra individer i en flock. Stor fläck, dominant hane, liten fläck, långt ner i rangen. Denna koppling skulle kunna ha en funktion så att rangordning inte behövs utredas rent fysiskt utan bara genom att se på varandra. Fläcken är en status-signalering med andra ord. Men det bygger på att ordningen testas med jämna mellanrum, om en individ som har låg status, eller kondition, signalerar hög status synas korten och han åker på däng. Det lönar sig i så fall att vara ärlig med sin status.

Det här leder till en koppling mellan storlek på statusmarkör och rang i en flock. Idén till detta är givetvis inte helt taget ur luften, det började med data där man hittade detta samband hos gråsparvar. Sen har ytterligare tester gjorts och gråsparvens svarta fläck har etablerats som ett skolboksexempel på status-signalering.

Andra forskare har följt efter och testat hypotesen om status-signalering hos andra arter och funnit positiva resultat. Det verkar som fenomenet faktiskt existerar. Fördelen med många tester är att man kan minska risken för att en studie hade tur, det gäller att replikera olika tester. När man har gjort många tester kan man se om det finns ett mönster som går igen om och om igen, och bli trygg med att det är ett faktiskt fenomen.

En viktig statistisk metod när det gäller att testa för sådana generella samband är så kallad meta-analys. Den innebär att man tar alla studier som testat samma sak och slår dem till en för att få en klarare bild över hur saker och ting hänger ihop. Olika studier har lite olika design, provstorlek med mera, så de kommer att skilja sig år i varierande grad. Normalt sett brukar man väga studierna efter deras provstorlek, en studie på tusen individer väger tyngre än en med tio individer.

Ofta vill man ha ett medeltal, en korrelation eller en skillnad mellan två grupper. Det som är intressant är dock inte värdena i sig utan ett annat mått som heter effekt-storlek. Om, till exempel, ett ämne leder till en dubbel risk för cancer låter det illa, men om effektstorleken är 1 % mot 0.5 %, så är det inte mycket. Om det finns en korrelation mellan hur länge man går i skolan och vissa genvarianter låter det som om skolgången är genetisk bestämd, men om effekt-storleken är 0.1 % så är det inte mycket att yvas över.

Ett stort problem är de studier som inte visat på något samband mellan två saker, men som av någon anledning inte blivit publicerade. Det kallas skrivbordsproblemet (file-drawer). Det kan finnas flera orsaker till att det inte publicerats, för lite data är en vanlig orsak. Men det stora problemet som alltmer uppmärksammats är tendensen att bara publicera ”positiva” resultat. Det vill säga studier som visar på samband eller skillnader. Negativa resultat är de som inte visar något. Det i sin tur kan bero på för lite data, men behöver inte vara det. Det har funnits en tradition att det bara är positiva resultat som är viktiga, de andra kan man skippa, men det är faktiskt lika intressant att veta hur det inte är, som att veta hur det är.

Några forskare gjorde för en tid sedan en meta-analys av alla studier på gråsparv och storleken på hanarnas svarta fläck. De har till och med lyckats med att hitta studier som hamnat i skrivbordslådan och tagit med dessa, totalt 85 studier. När de gjorde sin studie efter konstens alla regler hittade de en svag effekt, men den skiljde sig inte från noll. Stödet för status-signalerings hypotesen för gråsparvar är med andra ord tunt.

Forskarna hittade några störande saker, till exempel att effekt-storleken minskade allteftersom studier gjordes över åren, så de största effekterna fanns i de tidiga studierna, och de lägsta i de studier som gjorts de senaste åren. En mycket störande faktor var att det fanns en total effekt om man bara tittade på publicerade studier, men ingen effekt om man bara tog med de icke-publicerade. Det finns med andra ord ett skrivbordslåde-problem som färgat resultaten och som lett till en tveksam acceptans av status-signaleringen hos gråsparven ända in i skolböckerna.

Det ska sägas att det fanns en stor skillnad mellan studierna, en del med klara resultat, andra med inget samband alls. Det kan tyda på att det faktiskt finns ett samband, men inte i alla populationer utan bara hos vissa. En fullt möjlig hypotes väl värd att testa vidare.

Den här studien visar hur forskning bedrivs, och ska bedrivas. Gamla sanningar måste omprövas och möjliga historiska fel och brister rättas till. Man säger att vetenskapen är självkorrigerande. Kommer nya fakta i dagen måste man ompröva gamla etablerade sanningar för det finns inte plats för nostalgi.

Litteratur

Sánchez-Tojar, A. med flera. 2018. Meta-analysis challenges a textbook example of status signalling and demonstrates publication bias. eLife 7:e37385.

https://elifesciences.org/articles/37385

Visningar: 49