Antalet fåglar som häckar i ett område varierar mellan åren, mer ibland, färre ibland. Det är ingen nyhet och bor man i en del av världen där vädret varierar kraftigt mellan åren är det inte speciellt överraskande om det blir färre fåglar året efter en usel och kall vår, och fler fåglar året efter en fin vår. På lång sikt förändras antalet på grund av klimatförändringarna, som är långsiktiga fenomen där en del arter gynnas och andra missgynnas.

Men det är inte hela sanningen bakom fluktuationerna i antal mellan åren. I Wytham Woods utanför Oxford där forskare studerat mesar i över 50 år har man noterat att talgoxarna nu väger runt ett gram mindre än de gjorde för 50 år sedan. Det låter inte mycket men det handlar om cirka fem procent hos adulter, och nästan åtta procent hos flygga ungar. Eftersom vikten till stor del bestäms av skelett och inre organ betyder det att fåglarna blivit mindre i motsvarande grad och inte bara magrare.

För att förstå orsaken till denna minskning satte man vikten hos ungarna i en kull i relation till hur många grannar det fanns inom ett givet avstånd. Och se, för talgoxe fanns där ett uppenbart mönster, ju fler grannar upp till många hundra meters avstånd, ju mindre vägde de. För blåmes fanns dock inget sådant samband. Lite märkligt kan tyckas, eftersom de finns i samma område och borde påverkas på samma sätt. Men riktigt så enkelt är det inte.

För att förstå vad som pågår måste vi först gräva ner oss lite i klassisk ekologisk teori. Konkurrens finns i flera former, dels mellan arter, här mellan talgoxe och blåmes, dels inom en art. Konkurrensen kan ta sig uttryck som en direkt interaktion mellan individer, revirförsvar och aggression mellan individer vid en födokälla är två typiska uttryck för den direkta konkurrensen. Men det finns även en indirekt konkurrens så att även om individer inte direkt bråkar med varandra, äter de samma mat inom samma område och på så sätt påverkar den ena arten den andra. Konkurrensen kan vara symmetrisk så att bägge arter påverkas lika mycket, eller asymmetriskt så att en art påverkas mer av den andra arten än vice versa.

Hos talgoxen är det framförallt konkurrens inom arten som påverkar hur många individer det blir, och vikten på ungarna. Ju fler fåglar det är, ju fler revir blir det och kanske även sämre revir. Detta påverkar givetvis häckningen. Man har visat att andelen ett-åriga honor i en population påverkar häckning, överlevnad och rekrytering negativt hos talgoxen. Andelen två-åriga honor har en effekt på rekrytering av nya häckare, men äldre fåglar har ingen påverkan. Detta är inga konstigheter, hos en småfågel som talgoxen med hög dödlighet är gruppen ett-åringar störst och därför har de störst påverkan på populationstillväxten.

Talgoxarna påverkas endast mycket lite av antalet blåmesar, men blåmesarna påverkas av antalet talgoxar. Den största effekten är att maten minskar om antalet talgoxar ökar, men även att antalet möjliga häckningsplatser minskar om det finns många talgoxar. Hon blåmesarna är det därför konkurrensen mellan arterna, här från talgoxarna, som till stor del bestämmer hur många de blir, inte hur många de själva är.

Så här har vi två arter som lever i samma område, på ungefärligen samma sätt men med helt olika faktorer som påverkar hur många de är ett givet år. Talgoxarna lever ett liv där blåmesar inte påverkar dem nämnvärt, utan det är de andra talgoxarna som är problemet. Blåmesarna lever ett liv i skuggan av talgoxarna och antalet talgoxar har en stor betydelse för deras fluktuationer mellan åren.

För att se hur generellt dessa resultat är så tittade man vidare på nio andra långtidsstudier av mesar runt om i Europa. I åtta av tio populationer fann man att det inte fanns någon nämnvärd effekt av antalet blåmesar för hur talgoxarna varierade i antal mellan åren. I de två återstående populationerna fann forskarna att antalet blåmesar hade en effekt på talgoxarna, i genomsnitt hade två till tre blåmesar samma effekt som en talgoxe.

Hos blåmesarna fann man hos sju av de tio populationerna att talgoxarna hade en stor effekt på båmesarnas fluktuationer mellan åren. I genomsnitt hade en talgoxe hade samma effekt som en blåmes. Hos de tre andra populationerna hade talgoxarna ingen effekt alls. Raka motsatsen med andra ord.

I en population tog man ner ett antal holkar ett år och låt det så vara kommande år och minskade därmed antalet häckningsplatser för bägge arterna. Detta borde ha en effekt och en jämförelse före och efter kan ge värdefull information. Innan holkantalet minskade var det en symmetrisk konkurrens mellan arterna, en talgoxe på verkade de andra talgoxarna lika mycket som en blåmes, och motsvarande för blåmesarna. Efter reduceringen av holkar ändrades allt. Plötsligt hade antalet blåmesar ingen effekt på antalet talgoxar, medan effekten av talgoxar på blåmesarna var densamma som innan antalet holkar minskade,

Det här betyder att de relationer man kan se mellan arterna inte är något statiskt utan kan ändras snabbt och är beroende av de lokala ekologiska förhållandena. Finns det gott om boplatser konkurrerar talgoxarna i huvudsak med varandra, i andra fall kan antalet blåmesar spela en viktig roll. Resultaten visar att det kan vara vanskligt att extrapolera mellan populationer. Det som gäller i Oxford behöver inte gälla i Sverige.

En grundförutsättning för konkurrens är att det finns resurser som är begränsade, antalet häckplatser, mängden mat och så vidare. Gäller inte detta finns det heller ingen konkurrens och fluktuationerna mellan åren har andra orsaker än konkurrens mellan och inom arterna. Det fanns för ett antal decennier sedan en intensiv diskussion bland ledande ekologer huruvida populationer reglerades genom konkurrens eller av abiotiska faktorer, som väder och vind. Numera vet vi att detta är kraftig beroende av vilka organismer man studerar. Fleråriga arter som fåglar påverkas ofta av konkurrens, medan andra arter som många insekter påverkas främst av väder och vind. De torra somrarna vi haft har inte varit gynnsamma för våra dagfjärilar till exempel.

En grundregel inom ekologi är att ingen population är den andra lik, och studierna ovan är ett bra exempel på detta. Det finns inga givna sanningar, utan vad som gäller är helt beroende på de omständigheter som råder vid ett givet tillfälle. Resultaten i populationen där antalet holkar förändrats är ett bra exempel på detta. Så om frågan om huruvida talgoxar och blåmesar konkurrerar kan bara besvaras med ”det beror på”. Så är världen beskaffad och det är bara att gilla läget.

 

Visningar: 25