Sjöfågel i Östersjön – dåliga och goda nyheter


Jag har de senaste 45 åren tillbringat somrarna i Stockholms skärgård. Under många år var det en fröjd att på sensommaren se några svärthonor komma simmande med en osannolik mängd små ungar bakom sig. Samma gällde de stora grupper av ejderhonor med ungar lite tidigare på sommaren. I somras såg jag en ensam ejderhona en gång. Utan ungar.

De flesta skådare har väl samma erfarenhet, och till och med mina grannar där de flesta är genuint ointresserade av fåglar har även de märkt avsaknaden av sjöfågel och måsar. Att många arter minskat är ganska uppenbart även utan ingående analyser.

En mycket stor del av sjöfåglarna i vår del av världen övervintrar i stora flockar runt stränderna i södra Östersjön. Polska ornitologer har inventerat dessa flockar sedan 1990-talet och har nu gjort en jämförelse med 1990-1993 och 2020-talet. Resultaten överensstämmer, tyvärr, med den känsla många i Sverige har haft.

Forskarna delar upp arterna i två grupper, dels fisklevande, som skarv och doppingar, dels de som lever på bottenfaunan, de bentiska arterna, som sjöorre och alfågel. En mindre grupp valdes ut just för denna studie för att belysa detaljerna i dessa arters historia. Några siffror finns i tabellen nedan.

 

Art 1990     2020-2025 (medel) Procent förändring
Bentosätare 1 381 000     828 361 -40 %
Alfågel    850 000     410 269 -52 %
Svärta    303 000     234 028 -23 %
Sjöorre      66 100       80 076 +21 %
Bergand      46 400       25 926 -44%
       
Fiskätare      
Skarv      100 16 862 +16 800 %
Tobisgrissla 10 050   1 105 -90 %

 

För de flesta arterna är det inga små minskningar, det handlar om halveringar och mer, som i fallet med tobisgrisslorna. Enda undantaget är sjöorre som ökat i antal.

Siffror i all ära men de säger inte så mycket om det inte sätts i ett sammanhang. Därför har forskargruppen även räknat ut hur stor andel av den totala populationen av en art som finns runt de polska kusterna under vintern, och hur den andelen förändrats. Det kan vi se i nedanstående tabell.

Art 1990 2020-2025 (medel) Förändring
Bentosätare      
Alfågel 20 26 +30 %
Svärta 30 49 +63 %
Sjöorre    5    9 +80 %
Bergand 15 10 -13 %
       
Fiskätare      
Skarv 0.05 2.5 +4 900 %
Tobisgrissla 20 2 -90 %

 

Enligt de normer man ställt upp internationellt är ett område som hyser mer än en procent av den totala populationen ett viktigt område. Här är det uppenbart så att södra Östersjön är synnerligen viktigt för våra övervintrande sjöfåglar. Som exempel kan nämnas att ungefär hälften av alla svärtor som finns tillbringar sina vintrar där.

Att arter minskar i ett område behöver inte betyda att de minskar totalt. De kan ju ha börjat använda andra områden, nu när istäcket inte längre är av samma omfattning. Att sätta dessa populationer i relation till det totala antalet är då ett sätt att komma runt detta. När den totala andelen ökar i ett område, men samtidigt minskat totalt, kan det inte bero på att de är någon annanstans. De har de facto minskat i antal. Undantaget kanske är tobisgrisslan som minskat i antal i det området, men även i relation till sin totala population. Det är lätt att i det fallet misstänka att de, åtminstone delvis, övervintrar någon annanstans.

Men allt är inte sorg och elände. Sett över perioden 2011-2025 har det skett en del positiva förändringar. Vissa arter har ökat i antal, som sjöorre (+500 %), svärta (+ 50 %) och bergand (+337 %), alfågel (+23 %), skarv (+205 %), men inte tobisgrisslan (-16 %). Men även om dessa arter ökat så har inte det totala antalet vintrande sjöfåglar återhämtat sig från 1990-talets siffror. Det hade varit intressant att se hur det såg ut för hundra år sedan, men de siffrorna finns tyvärr inte.

Ett viktigt resultat var att fåglarna inte är jämt fördelade över hela kusten. Pommernbukten söder om Bornholm är den överlägset viktigaste övervintringsplatsen. Av de bentosätande fåglarna som totalt i genomsnitt har en population på runt 750 000 fåglar finns hela 55 % i Pommernbukten. Antalet fåglar varierar mellan åren, och totalt i hela området varierar det mellan 380 00 och 1 200 000 fåglar, och andelen som finns i Pommerska bukten ligger mellan 49 och 67 %. De fiskätande fåglarna är färre, i genomsnitt runt 23 000 fåglar, med en variation mellan 10 000 och 39 000, där runt en fjärdedel finns i Pommernbukten.

Hur det ser ut för alla arter förtäljer inte historien, utan vi hänvisas till ett elektroniskt supplement som dessvärre inte går finns tillgängligt. Men det är knappast någon djärv gissning att de minskat, en 40-procentig minskning totalt innefattar många arter, även om vissa verkar hämta sig. Men om häckningarna går så dåligt i hela Östersjön som de gör i delar jag besöker ser det onekligen mörkt. Arter med lång livslängd, eller snarare låg dödlighet, kan se stabila ut länge även om de inte reproducerar sig speciellt bra, men med tiden kommer avsaknaden av rekrytering att visa sig.

De flesta av dessa arter drar norrut för att häcka och den överväldigande majoriteten flyger längs Östersjöns syd och ostkust, via Estland, Finska viken och norrut. Vill man se ett riktigt magnifikt sträck ska man åka till Ristna-udden på Dagö (Estland). Lite småknepigt att sig dit, men en bra dag är det värt det. Vi hade en dag med friskt sydvästvind för ett antal år sedan så fåglarna trycktes mot udden, och även om jag sällan ids räkna fåglar så kunde jag inte låta bli. Det var för mycket alfågel och ejder så jag höll mig till sjöorrarna. Det blev 300 sjöorrar. I minuten. Vid Upplandskusten är 300 fåglar totalt snudd på årsbästa. Det var en rent hypnotisk stämning med dessa ofantliga horder av fåglar som passerade på nära håll. Det räknas systematiskt vid Spithamn (Põõsaspea), nordvästra Estland, där fåglarna svänger in i Finska viken. De ornitologer som brukar stå där och räkna åkte i år i stället till Dagö och blev överväldigade, och de är ändå erfarna sträckräknare. Den 28 april i år hade de 589 000 sjöorrar. På en dag. Så vill ni ha en upplevelse över det vanliga, åk till Dagö.

Litteratur

Marchowski, D. med flera. 2026. Population shifts in diving seabirds in the Southern Baltic: a 35-year analys. Journal of Ornithology in press.

https://link.springer.com/article/10.1007/s10336-026-02434-0

 

 

Visningar: 25