Tar men skogspromenad i skogen en vårdag hör man diverse fåglar. En del hörs ofta, mycket och starkt, medan andra får man leta efter för att höra. Vi har å ena sidan kungsfågeln och trädkryparen med sina högfrekventa läten med låg volym, en kombination som gör att många med stigande ålder inte längre hör dem uppe i träden. Sen har vi gärdsmygen, som är ungefär lika stor, som hörs ordentligt från sina snår. Med sina 90 decibel (dB) är det svårt att missa den, och den använder dessutom frekvenser som de flesta kan höra oavsett ålder. De flesta av våra fåglar ligger däremellan, en del mer högljudda än andra, och en del ganska lågmälda.
För att försöka förstå varför det är så stor skillnad mellan olika arter gjorde en grupp amerikanska forskare en studie av 123 arter i Nord- och Sydamerika. De hade fem olika arbetshypoteser som skulle kunna förklara skillnaden.
Den första känns ganska uppenbar, och att det finns en koppling med kroppsstorlek. Större fåglar har större muskler som kan pressa fram ljud, och borde därför vara i genomsnitt mer högljudda. Å andra sidan har de fler luftsäckar att pressa luften igenom så dessa muskler behövs för det och effekten kanske uteblir.
Den andra hypotesen baserad på tidigare data var att arter med större gap låter högre. En fågel som kan öppna sin näbb ordentligt kan få ut mer ljud än de som håller munnen mer stängd.
Den tredje hypotesen var att arter i tät skog låter starkare, helt enkelt för att kunna höras längre. Skog kan filtrera ljud ganska effektivt jämfört med öppen mark, och lever man i sådan miljö gäller det att man hörs om man vill nå honor eller andra hanar.
Den fjärde hypotesen var att fåglar som inte rör sig speciellt mycket borde låta högre. Hur mycket en fågel rör sig kan bedömas utifrån hur vingen ser ut. Fåglar med långa smala vingar, tänk tornseglare, rör sig snabbare än en med korta trubbiga vingar, tänk sparvhök som är snabb på korta distanser, men är tämligen långsamma när de flyger länge. Det borde alltså finnas ett samband mellan vingform och hur starkt fåglarna låter.
Den femte hypotesen är att polygama arter låter starkare eftersom hanarna måste locka till sig så många honor som möjligt och då är det uppenbart att volym är av stort värde.
Forskarna samlade in inspelningar och via diverse omräkningar baserat på kända fakta rörande hur ljud sprids i olika miljöer räknade man fram ett standardmått, nämligen dB på en meters håll.
Som väntat fann man att variationen är enorm. Från en kolibri som presterade 60 dB på en meters håll, vilket torde vara på samma nivå som kungsfågel, till vissa arter som låg upp till 130 dB, framför allt klockfåglarna. Eftersom decibel-skalan är logaritmisk så är de mest högljudda arterna runt 800 gånger mer högljudda än de mest lågmälda. För en referens ligger en elefant på 90 dB när det trumpetar. Kanadagåsen ligger ofta högre än 100 dB, vilket inte förvånar någon antar jag. Omsatt i termer av vår vardag så ligger en motorsåg, en gräsklippare av den gamla sorten och många konserter på runt 100 dB. Smärtgränsen ligger på runt 130 dB, så en del fåglar kan nå denna gräns!
Så hur gick det då med hypoteserna? Jo, det finns ett samband med storlek och med storlek på gapet. Ingen överraskning där kanske eftersom det finns starka samband med anatomi och hur mycket luft som kan pressas ut. Däremot fanns inget samband med vare sig miljön, vingformen eller parningssystemen. Som exempel kan man jämföra den strimstrupiga eremiten som knappt hörs, men är som är utpräglat polygam med ett parningsystem som är i stil med orren, med den högljudda rödbenta seriaman som är strikt monogam. Parningsystem och ljudstyrka hänger säkert ihop hos vissa arter, men inte andra. Verkligheten är mer uppenbarligen mer komplex.
Det finns säkert kopplingar mellan parningssystem, tätheten på skogen och en del andra faktorer som inte studerats. Skogslevande fåglar är inte heller en enhetlig grupp. Gärdsmygen lever huvudsakligen långt ner och sjunger ofta från snår någon meter från marken. Kungsfågeln däremot finns uppe i träden, och är avsevärt mer exponerade för predatorer än gärdsmygen. Detta spelar säkert en roll för hur starka deras röster är. Studien av de amerikanska fåglar tittade inte närmare på sådana aspekter, så forskarna kan ha missat en hel del intrikata samband.
En faktor som är viktig i sammanhanget är att ljud inte bara har en producent, det finns även en mottagare. Är denna tänkta mottagare nära eller långt bort? Är mottagaren av samma eller av det andra könet? Mottagarens känslighet för ljud är en viktig faktor, och vad gäller den saken vet man i stort sett ingenting. Kopplingen mellan vilket budskap en signal har, mottagarens känslighet och hur miljön är beskaffad är en komplex fråga, som är svår att komma åt i en jämförande studie som denna. Här gäller noggranna studier av enstaka arter för att komma åt dessa frågor. Det finns en tydlig koppling mellan hur arter är besläktade och hur de låter, men det finns även en mer eller mindre stor variation även mellan närbesläktade arter som beror på deras specifika ekologi.
Litteratur
Menezes, JCT och Podos. J. 2026. Evolutionary drivers of vocal amplitude in birds. Evolution 80: 2526-2538.
Visningar: 15